Politikens drama blir platt och förutsägbart

Text:

Toppbild: Henrik Montgomery/TT

Toppbild: Henrik Montgomery/TT

Det är pilotavsnitten som är de verkliga mästarproven för alla amerikanska tv-manusförfattare. Hur ska publiken fås att genast intressera sig för huvudpersonerna, trots att de egentligen inte vet någonting om deras drivkrafter, personligheter, egenheter och mål? Tre, fyra avsnitt in i handlingen är läget ett annat. Då börjar vi känna rollfigurerna och folk man känner är man – förutsatt att de inte är dötrista –  intresserad av. Ju mer komplicerade de gestaltade personerna är, desto fler dramatiska möjligheter finns.

Med partipolitiken är det ofta tvärtom.

Ett par debatter in i Ulf Kristerssons partiledarskap är dramaturgin inte alls så pjåkig. Det finns fortfarande lite liv. Det kommer sig av att han ännu inte fått sin färdiga roll. Det gäller inom alliansen, men kanske främst i förhållande till Socialdemokraterna. Hittills har deras strategi varit nästan övertydlig. Kristersson ska tilldelas rollen av hårdför högerman. En okänslig skattesänkare av gammalt moderat snitt som vill pressa ned löner och saknar empati för de sämst ställda.

I sak kan man alltid resonera om hur väl sådana bilder stämmer. Men de måste stämma med personen också. Och den här socialdemokratiska strategin verkar vågad, eller möjligen fantasilös. Ulf Kristersson har, trots allt, i decennier gjort sig känd för att gärna resonera över parti- och blockgränser. Han signalerar samma sak nu. Han är allmänt omtyckt, även av politiska motståndare, och det är hans nye partisekreterare Gunnar Strömmer också. Det är antagligen det, i personlighetstermer, mjukaste och minst stereotypt moderata ledarpar som partiet någonsin haft.

Ingen behöver tvivla på att Socialdemokraterna och andra motståndare till slut kommer att lyckas koppla grepp på moderatledaren. Förr eller senare sätter sig rollerna, som de alltid gör i politiken, och skådespelet blir platt och förutsägbart igen. Men jag tvivlar på att just det här greppet kommer att vara framgångsrikt i strävan att döda dramatiken.

Text:

Toppbild: Henrik Montgomery/TT