Populärare bland högergubbar än i sitt eget parti

Nooshi Dadgostar har gubbtycke. Strax efter att hon avsatte Stefan Löfven i ett par veckor förra sommaren höll jag ett föredrag för en mindre krets mogna herrar med god privatekonomi och adresser på Östermalm. Under eftersnacket erbjöd jag mig att dra in andra talare. Vem skulle de helst vilja höra?

Nooshi, så klart.

Och så där har det fortsatt, ända fram till nu. Senast den här helgen hörde jag en person av det slag som de gamla kommunisterna skulle ha snarat upp i en lyktstolpe efter maktövertagandet och som postkommunisterna skulle ha dömt ut som en priviligierad medelålders vit cisman, uttrycka sitt gillande – ja, näst intill beundran – av Nooshi Dadgostar.

En annan gubbe, min ingifta farbror, gick politiskt från yttersta vänstern till det som då ansågs långt högerut, något som jag vid ett tillfälle för länge sedan retade honom för. Han menade att han hade varit helt konsekvent:

– Jag har alltid röstat på det som skadar sossarna mest, en gång till och med Centerpartiet.

Där ligger förstås en del av förklaringen till Dadgostars gubbtycke: hon gav Socialdemokraterna fingret på ett sätt som ingen vänsterledare haft stake att göra förut. Men det är inte hela förklaringen. Det här är en rätt komplicerad kärleksaffär, även om den nog är rätt ensidig.

En ingrediens är industriromantiken, som Dadgostar spelat på. En annan hennes sätt att låtsas som att identitetspolitiken aldrig funnits. En tredje hennes skarpa, rättframma sätt. Det är en myt att gubbar av det här slaget efterfrågar våp eller fnittrande, dekorativa blondiner. De är ärrade från styrelsebord och affärsförhandlingar. Även kvinnor behöver ha stål i blicken och is i stämman för att inte tråka ut dem.

Frågan är om Nooshi Dadgostar någonsin charmade sitt eget parti i samma utsträckning.

Det är en märklig fråga, med tanke på att Vänsterpartiets hela valkampanj i praktiken var en kampanj för Nooshi Dadgostar. Det var hennes namn – bara Nooshi, förstås – inte partiets, som valaffischerna skrek ut. Det var vad hon sade, inte partiprogrammet, som gällde. Det var hennes rappa gäng, inte någon trögrörlig centralkommitté, som bestämde dagordningen.

Vänsterpartiet har haft starka och ibland röstmagnetiska ledare förut, men inte på det här sättet. Det borde ha varit omöjligt med en valkampanj av det här slaget, om inte Vänsterpartiet som helhet varit helt betuttat i sin ledare.

Men så var det inte.

Det var i stället en sällsam kombination av omständigheter som möjliggjorde Nooshifieringen av Vänsterpartiet. I botten låg förstås den kyla med vilken hon hanterade Stefan Löfvens avgång. Men det räcker inte i sig som förklaring. Opinionsstödet på tio-elva, i någon mätning till och med 13 procent, under förra hösten är den kanske viktigaste pusselbiten. Den omgivande miljön, där såväl Socialdemokraterna som Centern och Kristdemokraterna förde fram sina ledare som presidentkandidater, i vissa fall med stark underton av personkult, gjorde sitt till. Hennes sätt att dirigera om partiets position och kommunikation var till inte så liten del ett slags öppen utmaning mot eventuella interna kritiker. Den som opponerade sig fick lägga allt i potten.

Och så fanns något annat, som är svårare att sätta fingret på, men ändå mycket viktigt: en känsla, planterad under Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler, av att Vänsterpartiet äntligen var på väg någonstans. Det låg i korten, det var kanske nästan ödesbestämt, att partiet skulle gå från överkörd ytterkant till det stora vänsteralternativet i svensk politik.

Att ställa sig i vägen för det, genom att tjafsa om personfixering och dygden av kollektivt styre, vore bakåtsträvande.

De som faktiskt sade ifrån och till och med hoppade av fick aldrig någon riktig luft. Även utanför Vänsterpartiet var historien om ett nytt parti, på väg mot en annan och viktigare roll i svensk politik, så stark att den störde ut invändningar.

Mot slutet av valkampanjen började det spricka. Nooshi Dadgostar gjorde inte så bra ifrån sig som förväntat i debatter och intervjuer. Och, framför allt, opinionsstödet dalade.

Partipolitik är i ett avseende genant enkel: den ledare som levererar goda valresultat är fri att göra i stort sett vad som helst. Den som inte gör det blir en slagpåse. Vänsterpartiet fick 6,75 procent på valdagen, ned från åtta procent för fyra år sedan. Bara en aning mer än hälften av vad många vänsterpartister, på rätt goda grunder, hade hoppats på. Tre mandat försvann i riksdagen.

Nu är tonen en helt annan i partiet. Avgångskraven är fortfarande få, men kritiken är massiv. Den är politisk, men framför allt personinriktad. Mot Nooshi Dadgostar, men också mot ”hennes kompisgäng” som partiledarstaben i sådana här lägen ofta kallas. ”Toppstyrningen” måste få ett slut, ”interndemokrati och partiprogram respekteras”, skriver en framträdande partirepresentant i Flamman. Vice ordföranden Ida Gabrielsson hålls ansvarig för den misslyckade strategin. Aron Etzler beskrivs inte längre som en undergörare, trots att han var tjänstledig och inte haft särskilt mycket att göra med kampanjen. I Dagens ETC skriver Fagerstas förre kommunalråd Stig Henriksson, tillsammans med en annan partikamrat, att partiet hade öppet mål, men missade ändå. Kritiken är nedgörande på punkt efter punkt och den kommer från en vänsterpolitiker som, när han var på topp, fick 58,3 procent av rösterna i sin kommun.

Som sagt: goda valresultat är egentligen det enda som räknas i politiken och 58,3 är betydligt mer än 6,75.

Nooshi Dadgostar skulle ha charmat sitt eget parti lika mycket som hon charmat gubbar utanför det, om hon bara hade levererat ett bra valresultat. Men nu vill hennes missnöjda kamrater som allra minst förse henne med förkläden, politiska bromsar och organisatoriska kontrollfunktioner. Erfarenheten är entydig vad gäller sådant: det leder inte till framgång. Fråga Mona Sahlin.

Nooshi Dadgostar lade sig själv i potten i den här valrörelsen. Hon förlorade. Det blir svårt att fortsätta spelet ändå.