Präktigaste partiet

Det är lite synd om Per Bolund. Han är gästen som ringer på när värdparet fortfarande står i duschen.

Almdalsveckan har varit dödsdömd i åratal. Varje dödsdom har följts av ännu fler besökare och ännu fler partier som ska ha sina dagar. Så nu måste ett parti börja redan innan veckan egentligen öppnat. I år är det Miljöpartiet.

På sätt och vis är det rimligt, för, ärligt talat, ingen är särskilt intresserad av vad Miljöpartiet har för sig. Partiet, som en gång var uppstickare och lite udda, har blivit höjden av ordnad respektabilitet. En habil och professionell leverantör av regeringstjänsten till Socialdemokraterna. En sansad samhällskraft, som är noga med att grunda alla sina åsikter i vetenskap och beprövad erfarenhet. En elcykelåkare med köttfria veckor och klädsam flygskam.

Alice Bah Kuhnke kunde förlänga Miljöpartiets image av lite slarvigt udda ett par år, men nu är det inte så mycket mer med det. Det är Per Bolund som är Miljöpartiets verkliga ansikte. Den gamla kampen mellan fundamentalister och realister har avgjorts. Genomsnittet vann.

Det kanske är ett framgångsrecept. I valet gick det inte så bra. I EU-parlamentsvalet lite bättre. I Europa finns förebilder, främst De Gröna i Tyskland. Det vore tjänstefel av Miljöpartiet att inte planera för att använda sin vanlighet som en plattform för att bli riktigt stora. I drömmar finns säkert att på några mandatperioders sikt byta roller i regeringssamarbetet: Miljöpartiet ska bli de stora, Socialdemokraterna stödet.

Omöjligt är det inte. Osannolikt, kanske. Men inte omöjligt. Vanlighet, rent av tråkighet, kan vara en fördel i politiken.