Hakelius: Centern kommer aldrig tvinga Stefan Löfven att avgå
Toppbild: TT
Stefan Löfven presenterades som en statsminister under press, när gårdagens partiledardebatt skulle börja. Så snart den hade börjat var det tydligt att det snarare var Jonas Sjöstedt och Annie Lööf som kände sig pressade. Hur skulle de kunna se ut att hålla fast vid sina respektive ultimatum och ändå se till att Stefan Löfven förblir statsminister?
Man behöver inte tvivla på att de kommer att hitta sina vägar ut. Socialdemokraterna, även under en halvsovande ledare, är mästare på att få andra partier att städa upp åt dem. Jonas Sjöstedt är på väg att avgå och hans parti kommer aldrig att tillsätta en borgerlig regering. Centerns viktigaste fråga är inte arbetsrätten, arbetsförmedlingen, eller någon annan av alla frågor de lyfter fram som epokgörande liberala reformer. Centerns i särklass viktigaste fråga är att visa att den bisarra regeringsbildningen var ett korrekt beslut. En regeringskris skulle bryta Annie Lööfs förtrollning och kasta ut partiet i limbo, utan en alternativ handlingsplan. När det kommer till kritan kommer den saken att överskugga allt och det innebär att Centern aldrig kommer att agera så att Stefan Löfven tvingas avgå.
Det vet förstås Löfven om. Allt han behöver göra är att mumla lite och inte vara alltför tydlig. Det kommer naturligt. Sedan får centerpartister och vänsterpartister svettas för att rädda hans jobb.
Hakelius: Visst är det fint med tillit, men nu finns det ett hål i skrovet på Estonia
Debatten om de olika sakfrågorna tydliggjorde hur märklig svensk partipolitik är just nu. Socialdemokraterna har nu, till Sverigedemokraternas glädje, gjort upp med Miljöpartiet om migrationen. De regerar på ett politiskt underlag som i stycken är direkt provocerande för deras egna väljare, särskilt i LO-grupper. I allt från kampen mot kriminaliteten till klimatfrågan, som trots allt i stor utsträckning är en fråga om energiförsörjningen, lutar sig Socialdemokraterna i första hand på Miljöpartiet, som rider spärr mot kraftfulla, pragmatiska beslut av det slag som Socialdemokraterna brukade vara bättre än något annat parti på att sy ihop och driva igenom. Det handlar inte bara om de mest uppenbara frågorna. Det handlar också om de frågor som borde diskuteras, men som inte diskuteras. Till exempel de tilltagande problemen med pensionssystemet, både på grund av systemets konstruktion och en kraftigt förändrar demografi genom invandring.
När Socialdemokraterna fortfarande var ett verkligt statsbärande parti kom en betydande del av styrkan ur förmågan att se och ta sig an problem tidigt, innan de blivit akuta. Så är det inte längre. Socialdemokraterna är nu nästan helt reaktiva. De styr inte, de parerar.
Det talas en hel del om att de artificiella ekonomiska stimulanserna håller ”zombieföretag” — företag utan egentlig livskraft — under armarna. Något liknande pågår i partipolitiken. Socialdemokraterna gräver med en rätt imponerande systematik sin egen grav, genom att i fråga efter fråga låta andra partier diktera regeringspolitiken och det i en riktning som driver socialdemokratiska sympatisörer åt både vänster och höger, om det nu är där Sverigedemokraterna befinner sig. Den interna diskussion som fanns för bara något år sedan och som bland annat handlade om att Socialdemokraterna måste lära av sitt danska systerparti, hörs nu ingenting. Stefan Löfven har i praktiken stängt den dörren, utan att öppna någon annan dörr. Ibland slås man nästan av intrycket att både han och hans partiinterna kritiker givit upp. Att de accepterat att de är aktiva i ett zombieparti.
De enda som verkligen slåss för att Socialdemokraterna ska bli kvar vid makten, är deras stödpartier. Men det håller förstås inte i längden.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad är varje parti villiga att betala kontant för att bli valda?
I minst fyrtio år har det på den borgerliga kanten varit en konstant ovana att underskatta Socialdemokraterna. Partiet har spåtts undergång, men har alltid lyckats snuva sina dödgrävare på begravningen. Det är förstås möjligt att det här är ännu en akt i samma pjäs, men det är rätt osannolikt. Förfallet har gått för långt och två av de tre partier som klamrar sig fast vid Socialdemokraterna och håller partiet ovanför vattenytan, är själva på väg att åka ur riksdagen som en konsekvens. Det tredje, Centern, har bundit sig så hårt vid Socialdemokraterna — trots att partiet inte stöder deras politik i de frågor de själva säger är de viktigaste — att de har svårt att gå in i något annat samarbete om och när Socialdemokraterna förlorar regeringsmakten. För något sådant måste Centern göra en helomvändning och kanske byta väljare. Igen.
Det är inget normalt och definitivt inget stabilt med det här läget. Svensk politik är mitt i en utdragen omstöpning, så långsam att en del hinner intala sig att det ändå är fullt rimligt med en regering utan mandat att regera och ”oppositionspartier” med rätt att diktera.
Så är det inte. Men det viktigaste för de närmast inblandade är att upprätthålla den vanföreställningen så länge det går. Räkna inte med regeringskris den här gången heller.
