Pressat prästerskap

Det är ett plågsamt faktum att vi bara kan vara individer i ett sammanhang. Det finns inga personligheter i historiska och kulturella vakuum. Vår egenart kräver generationer av andra människor.

Det är en paradox i sin ursprungliga form — en skenbar motsägelse — som sätter sitt märke på nästan allt mänskligt. Den typen av revolutionära aktiviströrelser som vi ser nu är ett exempel. Hela deras idé är att omforma historien, eftersom det är det enda sättet att omforma nuet. I sitt angreppssätt, om än inte i sitt innehåll, är Black Lives Matter-rörelsen konservativ.

På ett lite mer vardagsnära plan kan man roa sig med att spåra hur gamla samhällsstrukturer lever vidare i nya former. För det gör de. Försvinner de, så sker det mycket långsamt. Britterna visste det, som kolonialherrar. I mer utvecklade kulturer, som i Indien, vände de inte upp och ned på de ordningar som rådde. De satte helt enkelt in sina egna i toppen och gjorde en del nödvändiga justeringar, som att sätta p för änkebränning. Socialdemokraterna visste det. De tog vara på den goda paternalismen från bruk och bondesamhälle och blev folkets egna patroner.

Det betyder inte att det inte skedde stora förändringar av samhället. Bara att förändringarna förutsatte en förmåga att knyta an till det som redan fanns.

Och nu då? Hur ser de historiska spåren ut i dag? Vem har tagit över vilken roll?

Intressantast är nog journalisterna.

Journalister är en yrkesgrupp med stark identitet. Journalistutbildningar handlar mestadels om det: att socialisera in studenterna i en yrkesroll. Vad skulle man annars ägna åratal till på högskolan? Den yrkesrollen har flera olika delar. En är att vara bärare av sanningen. En annan att vara väktare för goda värderingar. En tredje att stå emot värdsliga makter som försöker blanda bort korten för egen vinning.

Inom journalistkåren lyfter man gärna fram idén att man just är granskare av makten. Ett slags fristående ombud för folket. Det är Strindberg, Lubbe och Ester Blenda Nordström, förstärkt av 68-erans motkultur.

Men det är något skumt med detta. Om något har journalistkåren blivit mindre besvärlig under de senaste decennierna. Avvikelser, från alkoholism till socialism, har blivit sällsyntare. Det har delvis drivits av industrialiseringen av medierna, som kräver ökad standardisering. Leveranssäkerhet, korrekta mått och marknadspotential har blivit viktigare än innehåll. Det är delvis en följd av en bredare uppstädning av samhället, där allt från rökning till förflugna kommentarer antingen stigmatiserats eller kriminaliserats.

Journalistkåren har som kollektiv inte haft större problem att anpassa sig. Kåren har snarare klivit in i rollen som väktare av de här förändringarna. De har larmat när någon eller något fallit utanför de allt snävare råmärkena. Det är här ledtråden bakåt går att finna.

Det är alltid vanskligt att tala om en yrkesgrupp som ett kollektiv. Kollektivet rymmer trots allt, i större eller mindre utsträckning, individer. Men det är inte orimligt att göra det vad gäller journalister, eftersom journalistrollen ersatt en annan roll, med en stark och uttalad kollektiv identitet: journalister har klivit in i prästens gamla roll.

Journalister är inte rebeller och bildstormare, utan väktare av ordningen. Den outtalade uppgiften, som kåren skolas in i, är att skydda den rätta tron mot angrepp från politik, marknad och inte minst folk i gemen. Församlingen — det vill säga läsarna, lyssnarna och tittarna — är deras flock, men det betyder också att journalisterna är herdar. Deras ansvar är att lotsa, styra och förmana. Deras granskning av makten bygger till stor del på en misstro mot politiker, som är alltför lyhörda för opinioner. ”Populism” är en av journalismens värsta anklagelser, en dödssynd. Journalisters spontana reaktion på journalistiska initiativ utanför det etablerade är ungefär densamma som svenska präster hade när läsarrörelserna växte fram under väckelsen. Det är ett problem om Bibeln börjar läsas, utan kårens tolkning som mellanlägg.

Nu är förstås den här kåridentiteten under omstöpning, precis som när väckelsen och framväxten av nya politiska rörelser underminerade den traditionella prästrollen. En del präster försöker hitta en ny väg fram. Andra blir allt mer bokstavstroende. Precis som då är det en stökig process, fylld av fallgropar och problem. De präster som oroade sig för vad som skulle ske om kyrkans makt urholkades hade inte fel i allt. Poängen är inte att vi lever i en värld där varje förändring av nödvändighet blir till det bättre. Poängen är att förändringar av det här slaget är oundvikliga och att de samtidigt, när dammet lagt sig, inte förändrar allt.

Journalistkårens problem de senaste decennierna har i mycket bestått i att den har en skev självbild. Den är stöpt i självsmicker och den ordningsamma intellektuella medelklassens romantiska och i grunden falska idealisering av uppror. Journalistkåren har varit ett prästerskap som lekt rebeller. Men det kommer att finnas ett prästerskap även i vår nästa version av Sverige, det kan vi vara säkra på. Och jag skulle inte bli förvånad om det växer fram just ur journalistkåren. För så seg är historien.