Räcker det nu?
Toppbild: Maja Suslin/TT
Den skånska slätten är inte förlåtande på vintern. Även utan snö drar det kallt. Allt är fuktigt. Ändå dyker en tiggare upp utanför ICA varje dag. Inte bara i vår lilla by, utan i varje by med någorlunda stor affär. Ingen vet var de övernattar, bara att de inte gör det i samma byar som de tigger i. De kommer inte gående och de åker inte buss. De blir utkörda i bil och hämtade i bil.
Av någon.
I går meddelade polisen att den hade gripit tio personer misstänkta för människohandel i Kronobergs län. Sex av dem är anhållna. Runt 30 personer ska ha utnyttjats och tvingats till tiggeri, i en verksamhet som omsatt flera miljoner kronor. Brottsoffren, som är bulgarer, har behandlats som slavar. Har de inte velat tigga har de misshandlats. I stort sett all förtjänst har gått till människohandlarna, som köpt dyra bilar och levt gott.
Den som känner sig förvånad av den här rapporten måste ha varit väldigt selektiv i sitt nyhetsintag de senaste åren.
Ensamutredaren Martin Valfridsson var mot ett tiggeriförbud när han började utreda saken i början av 2015. Han stod fast vid det när han levererade sin utredning i februari 2016, men uppmanade alla att inte ge pengar till tiggare. Att ge pengar, menade Valfridsson, snarare permanentade de bakomliggande problemen än löste dem.
Uppmaningen kunde kanske ses som en kompromiss mellan två politiskt känsliga ståndpunkter. Efter att ha tänkt på det ett varv till - och möjligen sluppit trycket att formulera kompromisser – bytte Valfridsson ståndpunkt. Han förespråkade ett förbud:
– Nu har det gått över ett år sedan jag lämnade min rapport och, tyvärr, jag har bytt fot. Jag ser att det finns så hög grad av utnyttjande och vi kan inte stilla se på när det händer.
Det sade han i våras. Norska public service hade då kartlagt ett nätverk av tiggeri och prostitution i Bergen, där ett antal kriminella skodde sig på att utnyttja EU-migranter, mer eller mindre som slavar. Men inte heller det var den första rapporten om sådant.
Redan 2016 dömdes fyra personer i Göteborgs tingsrätt för människohandel kopplat till tiggeri. Omständigheterna liknande de norska. I Göteborgsfallet hade människohandlarna främst använt sig av handikappade. Och även efter rapporterna från Bergen har fall av detta slag fortsatt att dyka upp. För ett par veckor sedan föll en dom i Örebro tingsrätt. Två män dömdes till fängelse för människohandel efter att ha tvingat bulgariska medborgare att tigga i Sverige. Precis som i det norska fallet behandlades de tiggande som djur. Människohandlarna poserade på Facebook med händerna fulla av svenska sedlar. De levde högt på pengar skänkta av medelklassvenskar på väg in eller ut ur affären.
Fler liknande fall utreds.
Första halvåret i år kunde Migrationsverket rapportera 231 fall av misstänkt människohandel, en ökning med 50 procent från samma period året innan, som i sin tur visade en ökning av ännu större proportioner från ett år tidigare. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av de som misstänks vara utsatta för människohandel är minderåriga.
Responsen på information av det här slaget har i tongivande kretsar varit bortförklaringar. Först ifrågasattes om tiggeriet är organiserat. Sedan om särskilt mycket av tiggeriet är organiserat. Tills sist om allt tiggeri är organiserat. Små, ständiga reträtter med ett och samma syfte: att slippa tvingas till något politiskt känsligt ställningstagande om tiggeriet. Hellre blunda för att bulgarer och rumäner utnyttjas mitt framför våra ögon, än att misstänkas för att ha en inopportun ståndpunkt om tiggeri.
Om någon dristat sig till att ändå lufta en sådan åsikt har all kraft lagts på att misstänkliggöra den som sett problemet. Alla möjliga intrikata fantasiproblem har tänkts ut: hur ska det gå med Frälsningsarmén, med Röda Korset, med knattelaget som ska samla pengar till fotbollslägret? Inget argument har varit för dumt, bara det hjälpt till att låtsas som att problemet inte fanns. Bara man inte behövde förespråka ett förbud.
»Det går inte att förbjuda fattigdom« har argumentet varit. Och det är ju sant. Men det går att förhindra att människohandlare gör fattiga till sina slavar. Och det effektivaste sättet att göra det på är att helt enkelt strypa penningflödet som betalar deras lyxbilar. Det gör man genom att förbjuda tiggeri. Det finns säkert tiggare som agerar på egen hand. Men man måste vara mer än lovligt naiv om man inte inser att en fattig person med tiggarkopp kommer att attrahera samvetslösa personer som vill sko sig på dem. Att tillåta tiggeri är att tillåta att andra människor utnyttjas.
Det märkligaste i alltihop är förstås att det som bara för tio-femton år sedan ansågs definiera ett cyniskt, kallt samhälle – tiggare på gatorna – nu har fått motsatt symbolvärde. Ett samhälle utan tiggare på gatorna har blivit definitionen på ett hänsynslöst samhälle.
Det är omöjligt att förstå det, utan att se det som ett slags privatisering och individualisering av det kollektiva. De flesta av oss brukade vara överens om att det fanns kollektiva frågor och kollektiva problem som krävde kollektiva lösningar. Det var det som låg till grund för socialförsäkringssystem, offentlig sjukvård, a-kassor och mycket annat. Det fanns ett större perspektiv.
Den övertygelsen ledde till att tiggare försvann från gator och torg i Sverige. Problemet bakom tiggeriet kunde nämligen inte lösas med att individer, när de kände för det, gav andra individer ett par kronor. Istället inlemmades vi alla, på gott och ont, i ett kollektivt system. Det kallades socialt skyddsnät. Det löste inte alla problem, men ganska många och ansågs vara värdigare för alla inblandade.
Det är mycket märkligt att jag, som började min tänkande bana som troende nyliberal, ska behöva påminna om detta. Att stora delar av vänstern verkar ha glömt det. Att socialliberaler slåss med näbbar och klor för att få fortsätta ge några sedlar till en bulgar eller rumän som sitter och fryser utanför ICA. Att lusten till denna individuella icke-lösning är så stor, att fakta om utnyttjandet av dessa människor aldrig riktigt tillåts få fäste. Det är en privatisering av samhällsproblem som gör dem till verktyg i ett slags socialt signalspel av moralism.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga annat än:
Skärp er, för fan!
Förbjud tiggeriet. Ska Sverige ta hand om Rumäniens och Bulgariens fattiga borde vi åtminstone göra det på ett anständigt sätt. Då borde vi finna något sätt att inlemma dem i våra skyddsnät. Tycker vi inte att vi har råd med det får vi väl stå för det. Det är en dålig kompromiss att döva våra samveten med att ge några kronor då och då och blunda för att pengarna går raka vägen vidare till kriminella slavdrivare.
