Rapportera ärligt – annars gör du inte ditt jobb

Martin Gelins artikel i Dagens Nyheter i lördags är ett rätt typiskt exempel på rapporteringen om rättegången mot Kyle Rittenhouse. Malin Ekmans artikel i Svenska Dagbladet ett par dagar tidigare är ett ovanligare sätt att göra det på. Det säger något om hur politiserad journalistiken har blivit.

Erik Hörstadius skrev nyligen här i Fokus om hur det amerikanska rättsväsendet sätts på prov av flera rättsfall, främst åtalet mot Rittenhouse, som dödade två vita demonstranter och skadade en tredje, efter att de attackerat honom under Black Lives Matter-upploppen.

Klarar rättsväsendet att stå emot tryck från politiker, media och mobb?

I just detta fall verkar det så, men saken är knappast utagerad. Det blev en nyhet att president Biden lät förstå att han ”stödde juryns beslut”, som om det inte borde vara en självklarhet att USA:s högste ledare respekterar rättssystemet. Det anmärkningsvärda och mindre rapporterade var att presidenten sade att han, liksom ”många amerikaner” kände sig ”arg och bekymrad” över domslutet.

Vita huset har kontinuerligt spridit löst grundade uttalanden om Rittenhouse skuld och motiv. Det under en rättegång där det blivit allt klarare att Rittenhouse handlade i självförsvar och att en av dem som angrep honom riktade en pistol mot hans huvud innan han själv sköt.

New York Times och andra medier som räknar sig till den progressiva delen av USA har rapporterat om saken på ett tendentiöst sätt och, när fakta under rättegången börjat tala mot deras initiala påståenden, förpassat nyheten längre ned i rapporteringen. Det upprepas att han skulle blivit dömd om han vore svart. Det är kanske sant, men i så fall är lösningen knappast att även börja fälla vita som, enligt lagen, är oskyldiga.

En sjuttonåring som på eget initiativ reser till en grannstat där oroligheter pågår och använder ett vapen avsett för krig, är med all säkerhet inte oproblematisk. Det är också självklart att något är allvarligt fel i ett land där medborgare börjar skjuta varandra på gatan i politiskt motiverade gräl. Amerikansk vapenlagstiftning är svårbegripligt tillåtande, även i många amerikaners ögon. Men USA:s lagstiftning ser ut som den gör, rätten att bära vapen finns där, våldskulturen är en del av USA, liksom på gott och ont tron på civilt engagemang, utan att vänta på staten.

Det intressanta för en god journalist borde rimligen vara att, mot den bakgrunden, ta reda på vad som faktiskt skedde och berätta om det så korrekt som möjligt. Inte fastna i vem som kan vinna på det ena eller andra faktumet, vem sanningen gynnar, eller vem som försöker skära pipor i vassen när sanningen kommer fram. Men rapporteringen politiserades direkt, också i Sverige. Även efter den friande domen är det i en stor del av rapporteringen som om sanningen och redogörelserna av fakta är oväsentliga. Det väsentliga blir att de som välkomnar frikännandet är obehagliga typer. Martin Gelin fortsätter på det temat idag. Det är svårt att läsa Gelins texter från i helgen och idag och tolka utslaget i rätten som något annat än en skandal.

Läser man å andra sidan Malin Ekmans artikel, som publicerades strax före domslutet, får man en helt annan bild. Även Malin Ekman har en artikel i dag, som försöker reda ut vad som gått fel i den amerikanska journalistiken, snarare än importera samma fel till Sverige. I Ekmans artiklar blir det som sker plötsligt mer begripligt, utan att för den skull vara mindre oroväckande eller obehagligt. Just genom att uppmärksamma att medierna fått allt svårare att inte låta sig styras av ideologi, lyckas Ekman avpolitisera beskrivningen.

Politiseringen i rapporteringen är allvarlig, eftersom den med tiden lägger sig som lager på lager. Sedimenten av snedvridning förvandlas till sten. Till sist blir verkligheten nästan omöjlig att förklara, eftersom för mycket i historien är utelämnat eller förvridet.

Det gäller redan i Rittenhousefallet.

Man kan räkna på olika sätt, men protesterna som dominerats av Black Lives Matter och Antifagrupper sedan våren 2020 har resulterat i minst 25 dödsfall, över 2000 skadade, 14 000 arresterade och någonstans kring två miljarder dollar i förstörd egendom. Om detta har en vanlig svensk fått läsa och höra relativt lite. Redan därför blir fallet Rittenhouse svårare att begripa.

Trumpanhängarnas stormning av Kapitolium var en exceptionell händelse, men det räcker inte för att förklara varför våldsamheter från BLM och Antifa fått så liten uppmärksamhet i jämförelse. Det räcker inte heller för att förklara varför våldsamheter från BLM och Antifasidan nästan undantagslöst, när den rapporteras, rapporteras inbäddad i ursäkter. Att över nittio procent av BLM-protester varit fredliga stämmer säkert, men det stämmer även för protester från högerhåll. Upploppen från vänsterhåll förses ofta med förklaringar, som försöker flytta över ansvaret för det som sker på andra än upploppsmakarna. Det sker aldrig om bråkstakarna kommer från höger.

Poängen är inte att man borde ursäkta lika mycket på båda sidor. Poängen är att man borde försöka rapportera ärligt om det som sker, oavsett vem som kan tänkas tycka om eller ogilla den sanning som kommer fram. Ägnar man sig istället åt att recensera fakta, utifrån vem som kan tänkas tjäna på den, eller misstänkliggör domar, inte för att de gör våld på lagen, utan därför att "fel" sida gillar domsluten, slutar man göra världen begriplig. Då gör man inte längre sitt journalistiska jobb.

USA lider av detta sedan länge. Nu gör vi det också.