Regeringens rysstrend

Nej, ni får inget mer om akademien just nu. Låt oss alla hämta andan ett tag och tala om något annat.

För tre år sedan kallade utbildningsminister Gustav Fridolin Läromedelsproducenterna och Läromedelsförfattarnas förbund till departementet. Han ville "ha en förklaring till varför kvinnorna saknas" i de historiska läromedlen.

Det gick förstås att fnissa bort det där. Fridolin är trots allt regeringens mest grötmyndige minister och var inne i en särskilt lillgammal period. Någon månad tidigare hade han lagt ut sitt huvudklappande pepptal till Sveriges lärare på Youtube. Men politiker av det här slaget är särskilt känsliga för vart vindarna blåser. Det är klokt att förutsätta att allt de gör är ett tecken på en trend.

Och vad var det här för trend, då? Jo, en trend som jag skulle kalla den ryska.

I länder där institutioner är svaga och makthavare – nästan alltid män – är starka, räcker det inte med att rättsväsende, byråkrati, politiskt maskineri och allt det där, har sin gång. Det måste till en ledare. En stark man som direkt och handgripligen tar sig an problem, stora som små, och brottar ned dem på mattan.

Det är förstås inte alls något ryssarna har monopol på. Det finns ett drag av det där i USA också, även om det mest var en ceremoniell verksamhet före Trump. Inte så i Ryssland. Där är Putin en sträng far som ägnar en hyfsad del av sin tid åt att offentligt läxa upp guvernörer, uppfostra byråkrater och i allmänhet klämma till individer som det kan löna sig att klämma till, för att visa menigheten att pappa griper in. Han bryr sig.

Det var förstår det Fridolin ägnade sig åt, när han kallade upp läromedelsfolket, så att de fick en chans att skrapa med foten, be om ursäkt och förklara sig. Och så var trenden igång.

Kanske är det ingen slump att det är Fridolins partikamrat, bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson, som idag hade kallat till sig Google, Facebook och Tidningsutgivarna. Men han gjorde det i par med justitieminister Morgan Johansson, så antagligen är rysstrenden inte partibunden. Och det är Johansson som står för uttalandena, när Facebook låtit meddela att de inte tänker komma. "Mycket uppseendeväckande" säger justitieministern:

"Facebook är en form av makthavare och då måste de också finna sig i att bli granskade och att delta i en offentlig debatt. Man kan inte gömma sig från den diskussionen. Jag hade förväntat mig mer av Facebook än detta."

Det mesta i det där är förstås lätt att hålla med om. Och det är klart att vi ska ha lagar som reglerar vad företag kan och inte kan göra med den information de sitter på. Ett regelverk som gör klart vilket ansvar de har för det de publicerar.

Men av det följer inte den ryska modellen. Inte att ministrar ska kalla till sig alla som det för tillfället opinionsmässigt kan löna sig att skälla på. Inte att de starka männen och deras initiativkraft går före de opersonliga, lagbundna och trista institutionerna.

När politiker vill spela stränga föräldrar, gör vi klokt att dra öronen åt oss. Det betyder att alla vi andra är barn.