Rojalistisk yra

Drottningen - Elizabeth II, alltså – fyllde 92 i lördags. På riktigt. Hon har ju ett antal officiella födelsedagar vid olika datum på olika platser inom samväldet också. Oftast i maj och juni. Mest för att april kan vara en taskig månad för utomhusaktiviteter, som tjusiga parader.

Den här födelsedagen blev det konsert i Royal Albert Hall, med ett artistuppbåd som antagligen innehöll rätt få av drottningens favoriter. George Formbys fanklubb, ledda av förre labourministern Ed Balls, spelade åtminstone den gamla hiten "When I'm cleaning windows" på ukulele. Det var synbart uppskattat.

Sedan fortsatte veckan i samma rojalistiska anda. I måndags, på Englands nationaldag och Shakespeares födelsedag, föddes prins William och Catherines tredje barn. Det var påpassligt, inte minst för att engelsmän är rätt dåliga på att fira sin nationaldag. En del hänger ut den vit-röda flaggan, det händer att man ser en överförfriskad yngling i fuskriddarstass med sankt georgekors, men för det mesta märks ingenting. Kanske kan det bli ändring på det nu.

Som svensk har man, hursomhelst, inte så mycket att komma med. Vår nationaldag är inte särskilt storvulen heller och vi har ändå ledigt, numera. Förresten hade ju även vi anledning till kungligt firande den här veckan: i går bräckte ju kungen Magnus Erikssons rekord och tog hem segern som den längst regerande svenska kungen. Grattis till det.

Det är påtagligt hur levande förhållandet till kungafamiljen är i den brittiska, eller åtminstone engelska, offentligheten. Och det går att upptäcka en och annan intressant trend. Främst bland dessa är att Camilla Parker Bowles, hertiginna av Cornwall och hustru till prins Charles, inte alls är särskilt impopulär längre. Snarare tvärtom. Den allmänna meningen verkar vara att Camilla står med båda fötterna på jorden, att hon är okonstlad och att hon verkligen engagerar sig i de uppgifter hon tar sig an.

Visserligen har en man vid namn Tom Bower, som försörjer sig på att skriva "oauktoriserade" biografier – det betyder vanligen att vilka påståenden som helst slinker igenom – just låtit publicera ett riktigt mordförsök på prins Charles. Det stänker på Camilla också. Men det är egentligen bara prinsessan Dianas gamla hejarklack som verkligen anstränger sig för att tro på allt Bower skriver. Dianatillbedjarna sätter en ära i att blint hylla sin hjältinna och att lika blint sabla ned hennes förre man och hans nya fru. Allt det som gjorde Diana till en rätt hopplöst omogen person blir dygder, eftersom det var synd om henne. Allt det som gör Camilla till en välfungerande och sympatisk person blir synder. De är som vänner till ett skilt par, som en gång för alla valt sida.

Själv måste jag säga att jag börjar tycka att nästan allt prins Charles säger är alldeles rätt. Han har förstås rätt om arkitektur, men jag undrar om han inte har rätt om allt det andra också, från organiskt jordbruk till arbetet för att göra de lokala pubarna till knutpunkter för samhällsservice. Jag börjar till och med tycka att hans akvareller är rätt bra.

Jag antar att det är ytterligare ett ålderstecken.