Så blev Amnesty ännu en normkritisk ekokammare
En gång i tiden var Amnesty normförsvarande, snarare än normkritiskt. Inte längre. Det är därför Ukraina svartlistas för att landet försvarar sig mot en hämningslös angripare.
Toppbild: TT
Hur tror ni att det gick till när Amnesty bestämde sig för att Ukrainas försvar mot den ryska invasionen är ett folkrättsbrott? I botten finns väl antagligen en utvecklad förmåga att fastna för det oväsentliga. Ungefär som den påhittade historien om reportern som frågade Mary Todd Lincoln, efter att Booth gjort sitt på Fordteatern: ”Men frånsett det, vad tyckte ni om pjäsen, Mrs Lincoln?”
Ukraina har garanterat brutit mot en hel mängd lagar och avtal sedan slutet av februari. Landet slåss för sin överlevnad, mot en angripare som bevisligen har ägnat sig åt systematiska avrättningar, terror mot civilbefolkningen, hot om kärnvapenangrepp, bruk av förbjudna vapen och en hel mängd andra överträdelser av alla möjliga överenskommelser. Och det i ett anfallskrig mot ett land som inte utgjorde ett hot. Det ursäktar inte vilket beteende som helst, men nöd bryter lag. Att slå ned på Ukrainas sätt att försvara sig i det här läget tyder på en monumental oförmåga att skilja huvudsak från bisak.
Men det är nog inte hela förklaringen.
För 30 år sedan kunde Amnesty samla brett stöd tvärs över den politiska skalan. Det berodde på en skrupulös ambition att inte låta engagemanget flyta ut i allmänna politiska svador, eller spektakulära utspel. Amnestys styrka var på sätt och vis otidsenligheten. Den allmänna debatten kunde svaja hit och dit, men Amnesty stod kvar på samma ställe. Det var inte provokatörernas och estradörernas förening. När lokalgrupperna samlades för att skriva brev till despoter som fängslade oliktänkande, var det vanligare att stöta på lektorer som glömt cykelklämmorna på, än hetlevrade ideologer, uppfyllda av den senaste radikala teorin.
Ett annat sätt att uttrycka saken på: Amnesty var snarare ett normskyddande sällskap än en normkritisk sammanslutning. Det gällde att försvara normen om mänskliga rättigheter, inte att misstänkliggöra och ifrågasätta grunden för den västerländska kultur som formulerat de rättigheterna.
Jag minns när jag förstod att något hade hänt. Det var 18 år sedan, när Amnesty i Sverige radade upp dubbla led med kvinnor i brudklänning, för att lansera en rapport om våld mot kvinnor. Undertexten var lika tidstypisk som övertydlig: vi lever i en könsmaktsordning, män är förövare och kvinnor offer och äktenskapet är bara en ursäkt för övergrepp.
Sedan dess har det bara blivit mer av samma vara. Slår man på Amnestys hemsida i dag handlar det inte bara om mänskliga rättigheter, dödsstraff, tortyr och yttrandefrihet. Det handlar om diskriminering, kvinnors rättigheter, företagsansvar, klimaträttvisa och så vidare. En del av det förstås viktigt och behjärtansvärt, men en del mest tidstypiskt blaj, normkritik och västerländskt självförakt.
Kort sagt, Amnesty har tappat sin särställning. Nu är det ännu en tidstypisk organisation, besatt av radikala teorier.
Sådant här är lätt hänt. Det krävs inte många personer för att ta över en liten, ideell verksamhet som alltid varit beroende av eldsjälar. Det kan gå snabbt att skruva om en sådan rörelse, för det saknas nästan motstånd. När det väl skett är utvecklingen självförstärkande. Ideologiska kompisar rekryterar ideologiska kompisar och tillsammans bildar de en ekokammare där bisak kan bli huvudsak och det absurda normalt. När det kommer kritik kanske man backar pliktskyldigt, för att inte riskera medlemstapp, men egentligen är man övertygad om att det är de där människorna utanför ekokammaren som inte begriper vad som är rätt.
Processen var ännu tydligare när Amnesty förra året först kallade Aleksej Navalnyj samvetsfånge, sedan efter intern debatt berövade honom den ställningen och sedan, efter extern kritik, ändrade sig igen. Den interna kritiken gick ut på att Navalnyj ansågs alltför nationalistisk och alltför kritisk till invandring. Bisak blev huvudsak, med hjälp av den normkritiska puritanism som äter sig in överallt.
Det finns mängder av aktiva i Amnesty som fungerar som de alltid gjort: lika tråkiga och otidsenliga som förut. Men organisationen i sig har bytt skepnad. Den är inte längre för alla, utan för de normkritiskt invigda. Västvärlden sitter per definition på de anklagades bänk. Och därför hör även Ukraina hemma där.
***
