Så in i Norden

Det är åtta år sedan Gunnar Wetterberg föreslog en nordisk förbundsstat. En modern Kalmarunion med 25 miljoner invånare. Wetterberg menade att det var en bra idé, inte minst därför att EU stod inför en mängd problem. Han nämnde euron, migrationen, risken att Storbritannien hoppar av och Rysslands aggressivitet.

Detta alltså redan för åtta år sedan.

I söndags publicerade Dagens Nyheter en stor artikel på temat att Sverigedemokraterna är på väg att släppas in i »den nordiska värmen«. Den utgick från Nordiska rådets session i Helsingfors för några veckor sedan. Sverigedemokrater citerades om sin i allmänhet positiva syn på Norden och om vikten av de gemensamma värden – den delade historia och kultur – som finns mellan de nordiska länderna. Poängen var, om jag förstår det rätt, att det nordiska samarbetet är på väg att bli en bakdörr för Sverigedemokraterna att skaffa sig legitimitet. En väg till den »normalisering«, som blivit den värsta synd man kan begå.

Det gjorde mig sorgsen att läsa.

Under min uppväxt, för inte så fasligt länge sedan, kunde man stöta på en och annan nordist. En sak förenade dem alla: en hygglighet på gränsen till det absurda. Nordister förkroppsligade en alldeles särskild form av nordeuropeisk, mild idealism, som helt saknade det fanatiska och grundade sig i ett slags resonabel pragmatism. Där nordismen fanns, fanns cykelklämmor, men inget ont, vare sig i tanke eller handling. Och nu ska alltså denna nästan hysteriskt anständiga rörelse misstänkliggöras genom att kopplas till Sverigedemokraterna.

Visst, DN måste rapportera om det den ser. Men när det blir så viktigt att varna för att nordismens anständighet kan stänka på Sverigedemokraterna, är det ofrånkomligt att nordismen istället stänks ned med misstankar om det oanständiga.

Det jag ser framför mig är att samma misstag är på väg att begås igen. Här finns något vettigt, men de etablerade politikerna är för långsamma, eller för inlåsta för att ta vara på det. Så fram kliver Sverigedemokraterna. Och då måste det vettiga – i det här fallet det nordiska samarbetet – plötsligt beskrivas som suspekt, för annars tar man inte ut rätt säkerhetsavstånd. Och vad blir resultatet? Jo, att Sverigedemokraterna framstår som klarsynta, för förr eller senare tvingas de andra att anpassa sig till det vettiga och då kan Sverigedemokraterna stå där och säga »vad var det vi sa?«

Måste vi gå igenom hela den här dansen igen? Nu, när vi står utan starka allierade i EU. Nu, när just de argument Gunnar Wetterberg anförde för åtta år sedan verkligen fått kraft, kan vi inte då låta bli att stänga vägen framåt för oss själva genom att göra allt till en fråga om Sverigedemokraterna? Måste vi misstänkliggöra nordismen, istället för att omfamna den? Måste vi låta Sverigedemokraterna bli först med att partipolitiskt formulera det utmärkta idé som Wetterberg väckte redan 2009?

Det är en retorisk fråga, men i dessa dagar verkar man inte kunna lita på att någon förmår tänka sammanhängande, så för säkerhets skull: svaret är »nej, det måste vi inte«.