Så var tiggarna tillbaka

En företeelse som försvann med Covid var tiggarna. En annan var debatten om tiggarna. De som helst skulle se att tiggeriet stoppades brukar skyllas för att bara vilja slippa se fattiga människor. Det kan ligga något i det. Men det verkar i så fall även gälla de flesta som omhuldat tiggeriet som en rättighet och något svenskar mår bra av att konfronteras med.

Plötsligt var tiggarna borta. Lika plötsligt försvann det aktiva försvaret för deras rättighet att tigga.

Out of sight, out of mind, som amerikanerna säger.

Nu är pandemin på väg att lägga sig och tiggarna är tillbaka, lika välorganiserade som tidigare; minsta landsbygds-Ica får sin avdelade tiggare utskjutsad och hämtad dagligen. Vi kan räkna med att debatten också återvänder. Antagligen utan att ha avancerat det minsta.

Tre tiggande barn, mellan 12 och 16 år, omhändertogs av socialtjänsten i förra veckan, som en del av en samordnad europeisk insats mot människohandel. Sextonåringen och fjortonåringen var bägge gravida. I Europa som helhet identifierades 187 tänkbara offer för människohandel, hälften minderåriga. Gripanden skedde i 175 fall, men inget av dessa var i Sverige, av någon anledning. Kanske är människohandlare snällare i Sverige än på andra ställen. Kanske är det vår vanliga oförmåga att lagföra övergrepp, som när vi får lita till Danmark för att döma dödspatruller fån förorten.

Hursomhelst, räkna med att debatten är i gång igen och att den kommer att följa samma gamla fastlagda linjer som förut. Jag är inte alldeles säker på att jag orkar delta i omkvädet, men låt mig bara få dra en parallell:

Redan för tjugo år sedan gjorde Bosse Lindquist radiodokumentärer som avslöjade några av de otrevligare sidorna bakom Sverige som världens främsta mottagare av adoptivbarn per capita. Nästan ingen uppskattade att höra det han kunde redovisa. Nu är ämnet tillbaka och sent omsider verkar det ha tagit skruv. SVT:s ”Uppdrag granskning” har publicerat en serie om barnhandel och stulna barn från Chile. Dagens Nyheter har gjort en artikelserie, ”Barn till varje pris”, som granskar adoptionsindustrins baksidor och försöker förklara varför missförhållanden som i efterhand verkar uppenbara, ignorerades i årtionden.

Det finns flera skäl. Ett är övertygelsen om Sveriges förträfflighet: hur skulle ett barn kunna ångra att få växa upp i världens bästa välfärdsstat, oavsett hur adoptionen gick till? Ett annat är idén om kärnfamiljen som en rättighet, även för dem som inte själva kan bli gravida. Ett tredje är tanken att adoptioner är en form av internationell solidaritet. Ett fjärde att det lilla, homogena Sverige behöver uppfostras till att se och acceptera att alla människor inte är blonda och blåögda.

Åtminstone ett par, tre av de där skälen ligger och skvalpar i argumentationen för att tiggeri bör vara ett normalt inslag i den svenska gatubilden. Det är en form av internationell solidaritet att välkomna tiggare och sticka till dem pengar. Det är nyttigt för svensken att stöta på fattigdom i vardagen. Och så vidare.

De flesta som blundade för missförhållanden med adoptioner gjorde det av idealistiska skäl. De var inga onda människor. Detsamma gäller för tiggeriet.

Hur många decennier kommer det att ta innan vi kan diskutera tiggeriet på samma illusionslösa och nyanserade sätt som vi nu, äntligen, verkar kunna hantera adoptionerna på?