”She did not change”
Hur fångar man en monark i några versrader, när riket faller isär och plågas av självtvivel? Philip Larkin lyckades.
Toppbild: TT
Sir John Betjeman var hovpoet vid Elizabeth II:s silverjubileum 1977. Det är en post som egentligen inte har några tydliga krav eller betalning att tala om. Hovpoeten förväntas skriva en och annan vers om tillfällen som är viktiga i landets historia, särskilt sådana kopplade till regenten. Ersättningen är ett fat sherry. Nu också ungefär 5 000 pund.
Betjeman skrev en hyllning i fem verser, med refräng, till silverjubileet:
In days of disillusion,
However low we've been,
To fire us and inspire us
God gave to us our Queen.
CHORUS:
For our Monarch and her people,
United yet and free,
Let the bells ring from every steeple
Ring out the Jubilee.
She acceded, young and dutiful,
To a much-loved father's throne:
Serene and kind and beautiful
She holds us as her own.
And twenty-five years later,
So sure her reign has been,
That our great events are greater
For the presence of our Queen.
Hers the grace the Church has prayed for,
Ours the Joy that she is here.
Let the bells do what they're made for,
Ring our thanks, both loud and clear.
From that look of dedication
In those eyes profoundly blue,
We know her coronation
As a sacrament and true.
Kritiken var inte god. ”Barnkammarrim”, var ett omdöme. ”Onyanserat enkelt rödtjut”, ett annat.
Vid drottningens guldjubileum 2002 skrev den dåvarande hovpoeten Andrew Motion en nio minuter lång lovsång. Inte heller den togs emot särskilt väl.
Ett utdrag:
In every town
And every city, village, single home
That knows the Crown
Let time stand still. No, no, instead let time
Repeat, return
To celebrate
This fifty years of steadiness through change
Att fånga monarken i några versrader, i en tid när det hon regerade föll isär och självtvivlet var norm, var inte lätt. Antingen lät det antikverat, som en pastisch på viktorianerna, eller så bröts textens äkthet sönder av politiska antydningar och krystade bugningar till samtidens avståndstagande från sin egen historia.
Man kan förstå Carol Ann Duffy, hovpoet vid diamantjubileet 2012, som satte ihop en antologi med 60 poeter som speglade de 60 år som hade gått, i stället för att skriva sin egen hyllning. Hon fick ändå kritik för att, när drottningen fyllde 90 år 2016, prioritera att skriva en dikt om hur gas- och elmätare försvunnit, framför något om födelsedagen.
Philip Larkin tackade nej då han mot slutet av sitt liv erbjöds positionen som hovpoet. Men vid silverjubileet försökte han ändå sammanfatta vad Elizabeth II betydde. Han lyckades bättre än de flesta i en enkel vers med titeln ”1952–1977”.
In times when nothing stood
But worsened, or grew strange,
There was one constant good:
She did not change.
Det omdömet stod sig Elizabeth II:s regeringstid ut.
***
