Skäms ni inte?

Det har gått nästan en vecka, men när jag läser artikeln igen blir jag lika beklämd som när jag läste den första gången. Sam Sundbergs reportage (Svd 23/9) om »stämningen i författarkåren« inför bokmässan, är den tydligaste skildring av äktsvensk feghet som jag läst på åratal.

De centrala styckena är de här:

»I akt och mening att skriva den här artikeln kontaktar jag dussintals journalister, författare, översättare, aktivister och förlagsmänniskor. De svävar på målet, stakar sig. Ber om källskydd. En namnkunnig kulturskribent erkänner att hen inte vågat publicera de texter hen skrivit om mässan. Det är alldeles för infekterat förklarar hen, och ber i nästa andetag om att få vara anonym i artikeln.

En författare svarar med en skräckslagen emoji när jag nämner Bokmässan, och hänvisar till en kollega. En annan berättar att hen inte längre vågar prata om Bokmässan med en av sina vänner som också är författare. Ytterligare en berättar om författare som inte längre hälsar när de träffas, på grund av deras nyfunna meningsskiljaktigheter. Inte vad gäller nazism eller högerextremism, märk väl, utan om huruvida bojkott av Bokmässan är det bästa sättet att bekämpa den.

Det är hjärtknipande att se hur nervösa alla dessa välmenande människor blir när Bokmässan förs på tal. De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra.«

Jag undrar: skäms ni inte?

Du namnkunniga kulturskribent som ägnar dig åt självcensur, skäms du inte? Du författare, som inte vågar uttrycka dina tankar, ens bland vänner, skäms du inte? Ni som slutat hälsa på tidigare bekanta, därför att de inte fullt ut delar er åsikt, skäms ni inte? Skäms ni inte alla för att bidra till en sovjetisering av det svenska samhället?

Att de som eldat på för att få till en bojkott av mässan – med vad som närmast är att likna vid hot, mobbning, förtal och utfrysning – är skamlösa, utgår jag ifrån. De vill inte ens tala med Sam Sundberg.

Den här konflikten har för länge sedan slutat handla om montern som rymmer den lilla skittidningen Nya Tider. Den var bara avstampet. Den »normalisering« som det varnas för, har redan inträffat. Men den gäller inte nazism och högerextremism, där den avståndstagande enigheten är total. Det som normaliserats är den militanta samhällssynen och det har kunnat ske just därför att kulturskribenter, författare och andra i branschen är för fega för att stå upp för öppenhet och moderation – den verkliga motpolen till nazism och annan fanatism. De har låtit de få på ytterkanterna erövra mitten. De har hellre hållit tyst än gjort sig besväret att försvara ett samhälle som inte betraktar åsiktsskillnader som förräderi och hederlig argumentation som fanflykt.

Nu befinner vi oss i ett läge där skribenter i stora svenska morgon- och kvällstidningar har utlyst ett intellektuellt undantagstillstånd. De kräver beredskapsläge. Alla är skyldiga att mobilisera. De som inte följer order misstänkliggörs, fördöms och baktalas. Vi har för länge sedan lämnat argumenten i sak och övergått till ett rent maktspel, där det egentliga målet är att täppa till truten, inte på nazister, utan på oförvitliga demokrater som inte är tillräckligt nitiska. Det effektivaste sättet är, som alltid, att lita till självcensuren. Att ge intrycket av att priset för att fortsätta tänka fritt är så högt, att det är bättre att falla in i ledet, eller att åtminstone hålla tyst.

Att det fungerar så väl är genant. För kulturlivet. För »författarkollektivet«. För journalistiken. För Sverige.

Ytterkantsrörelser behöver utplåna den fria mitten av tvivel, öppenhet och grundläggande tillit, för att kunna mobilisera sina kadrer. Så har det alltid varit. Att aktivistvänstern använde Nya Tider som en mobiliseringspunkt, var varken förvånande eller till formen något nytt. Att nynazister och brunhöger i sin tur skulle använda aktivistvänsterns aktioner som mobiliseringspunkt, var näst intill oundvikligt i det politiska läge vi nu befinner oss i. Mycket skiljer AFA-aktivister och yttre alt-höger, men de har just den militanta samhällssynen gemensam. De vill ha undantagstillstånd, för det är det enda sätt som de kan dominera offentligheten, trots att de flesta känner obehag inför deras fanatism och totalitära sektmentalitet.

Det som inte var oundvikligt var att det militanta tänkandet skulle lyckas med att ta över offentlighetens huvudfåra. Det hade inte behövt hända om tillräckligt många hade haft modet att stå upp för tvivel och moderation. Om tillräckligt många hade förklarat att de inte tänker delta i den galopperande radikaliseringen av samhället. Om tillräckligt många hade vägrat att acceptera den sovjetisering av offentligheten som lett till att intellektuella drar sig undan, tänker en sak och säger en annan, eller ingenting.

Om tillräckligt många inte hade varit så förbannat fega.

Men nu är vi redan förbi den punkten. På grund av feghet och medlöperi har vi hamnat, som Mats Holm skrev häromveckan i Fokus, i en offentlighet som styrs av samma totalitära tänkande som det senjakobinska Frankrike under Robespierre. Dagligen fylls tidningarna med bannbullor över förrädare, desertörer och »liberala nihilister« som är alltför veka i anden. På Twitter, där själva poängen är att göra sig dummare än man är, kastar uppburna »tänkare« invektiv omkring sig, för att samla mobben till nya utrensningar. Även den här texten kommer förstås att bli föremål för sådant.

Det är svårt att ana någon ljusning. På lördag marscherar nazisterna, oavsett vilken väg de tar. »Antifascisterna« är mobiliserade. Militariseringen av offentligheten kommer att skruvas ytterligare ett varv. De få som, från olika utgångspunkter, håller fast vid tanken på en öppen offentlig debatt utan rädsla – Åsa Linderborg och Lena Andersson till exempel – kommer att drunkna i de militanta kraven på allmän mobilisering. Eller egentligen: drunkna i tystnaden från alla de fega jävlar som inte vågar stå upp för öppenheten, moderationen och civiliteten i strid mot sovjetiseringen, sekterismen och militarismen.