Skare här va konst?

När man så här års sitter i skenet av sin morgontidning — skärmen har färre leveransproblem än pappret — är det lätt att melankolin kryper sig på. Hur länge ska det dröja innan en hoppfull morgonsol åter hälsar oss? Då blir de sällsynta solstrålarna i spalterna desto viktigare.

Moderna Museets kammarspel för att tillfredsställa den samtida konstvärldens grumliga politiska ideal, når en kulmen i Dagens Nyheter. Hur fiffig kan man vara i ratandet av Lars Vilks rondellhund? Hur påhittig för att hamna på den sidan i kulturstriden som gör att man fortfarande är välkommen på rätt middagar?

I dagens inlägg av överintendent Gitte Ørskou upprepar hon att Vilks rondellhund är att betrakta som ”hatisk och kränkande ikonografi”, men de dumskallar som tror att det är därför Moderna tackar nej till verket, har fått allt om bakfoten. Det har inte ett dugg med saken att göra. Inte heller spelar säkerhetsarrangemang minsta roll. Problemet är ett annat.

Vilks rondellhund lider av att ”verket inte nyanserar och lägger till”. Mer exakt är rondellhunden kanske ”ett viktigt fenomen”, men det har inte ”viktig konstnärlig betydelse”:

”Vi måste skilja på vad som är historia och vad som är konsthistoria”, sammanfattar Gitte Ørskou.

Det är en magnifik final på den här diskussionen. I och med detta har Lars Vilks postumt lyckats få Moderna Museets överintendent att sälla sig till de tusentals kälkborgare som sedan 1958 besökt Skeppsholmen, skeptiskt betraktat målningar och skulpturer och samfällt utbrustit: ”skulle det här vara konst?”

Vad kan toppa detta? Att Ørskou följer upp med att hon kunde gjort det bättre själv?

Hursomhelst kommer mitt leende att vara med mig hela dagen. Tack Lars.