Slut på idiotin, eller …?

Det fanns inget oförutsägbart med de problem Sverige fick under flyktingkrisen 2015. Svenska politiker hade helt enkelt struntat i att konstruera ett system som var anpassat efter en väl känd verklighet. Mer än så: de hade rustat ned de system som fanns. De gjorde det delvis i en naiv tro på att problemen inte skulle komma, delvis av politiskt-taktiska skäl som innebar att riksdagens mest extrema parti i frågan, Miljöpartiet, fick hålla i taktpinnen, delvis i den barnsliga övertygelsen att allt som gick tvärs emot vad Sverigedemokraterna ville, per definition måste vara rätt.

Vi fick den kris vi fick av det enkla skälet att en stor majoritet i Sveriges riksdag inte klarade av att förvalta sina förtroendeuppdrag. De var bättre placerade än några andra att förstå vilka problemen skulle kunna bli och de var de enda som kunde göra något åt dem. Det gjorde de inte, förrän krisen redan var över oss.

Vid det här laget är i stort sett alla politiker ense om att det var ett misstag att inte ha bättre beredskap. Det var ett misstag att fatta beslut som redan på förhand alldeles uppenbart skulle innebära en närmast kaotisk situation, om något hände i vår närhet som innebar större flyktingströmmar.

Frågan är vad den här erfarenheten lärt de inblandade. Jag har åtminstone inte hört särskilt många av dem reflektera över varför det blev som det blev, vad som gick snett och varför det gjorde det. Inget av det slaget som kan signalera att en del slutsatser har dragits för framtiden. Allt jag hör är instämmanden i att det var fel gjort. Sedan punkt. Som om allt bara var Fredrik Reinfeldts fel, eller andra politiker som nu lämnat arenan. Som om det bara hängde på person, inte på system.

Just nu utspelar sig något som är ett rätt bra test på om våra politiker lärt sig något av flyktingkrisen.

En annan idiotutveckling, ungefär samtida med de beslut som lade grunden för flyktingkrisen, var vad som i praktiken var en nedläggning av det svenska försvaret. Återigen grundades beslutet på en naiv idé om att gamla problem inte längre var relevanta. Och återigen gick politiskt-taktiska överväganden främst: regeringen behövde miljarderna till att genomföra utlovade reformer.

Nu har en allmän insikt brett ut sig om att vi trots allt behöver ett försvar som faktiskt försvarar Sverige. Det är bra, även om mycket skada redan är gjord. Det tar år, kanske decennier att bygga upp strukturer som raserats. Det handlar inte bara om materiel, utan om utbildad personal och om alla de informella erfarenheter och band som får en komplicerad organisation att fungera och uppfylla sitt mål. Det är som om Sverige skulle ha avskaffat banksektorn och sedan tvingas bygga upp den igen, från nära nog noll.

Den försvarsberedning som satt tills nyligen gav intrycket av att partierna hade fattat problemet. Men så sprack den.

Det finns förstås en hel del taktiskt spel även i utspelen kring Försvarsberedningen. Men det finns också en sakfråga. Den är enkel:

Sverige har rustat ned på ett ansvarslöst sätt. Vi behöver rusta upp. Det är tyvärr mycket dyrt, men som man bäddat får man ligga.

Exakt vad som krävs, i vilken takt och hur mycket pengar man ska lägga på det, går att diskutera. Men det går inte, utan att återfalla i ansvarslöshet, att ge andra svar än sådana som bäst sammanfattas som en hel del krävs, det krävs snabbt och det måste få kosta mycket pengar.

Den process vi hamnat i nu bådar inte gott. Regeringen försöker uppenbarligen blanda bort korten, antagligen för att Magdalena Andersson vill ha pengarna till annat. Försöken att spränga sönder målsättningarna i Försvarberedningen i smådelar, som sedan ska förhandlas, ratas och plockas efter budgetbehag, är ett uppenbart försök att slippa spendera vad det kostar. Och även om både Liberalerna och Centern nu säger att de inte kan acceptera regeringens försök att späda ut Försvarsberedningens slutsatser, sitter de båda partierna i ett organiserat samarbete med regeringen.

Vad kommer att väga tyngst? Sakfrågan eller regeringssamarbetet, som särskilt Centern gjort till sin huvudsak?

Vi får väl se.

En sak är säker. Det är nu det avgörs om vi ska upprepa underlåtenhetssynden från flyktingkrisen. Det är nu det avgörs om försvarsminister Peter Hultqvist om några år ska ses som personen som gjorde sitt bästa för att återskapa det svenska försvaret, eller om han ska bli ännu en politiker som såg till att driva igenom beslut som är direkt skadliga för Sverige. Det är nu Magdalena Anderssons förmåga att lära av tidigare misstag sätts på prov. Det är nu Annie Lööf måste bestämma sig för om försvaret av Sverige är viktigare än försvaret av Centern, även om det skulle betyda att hon hamnar på samma sida som Sverigedemokraterna och i konflikt med den regering hon röstat fram.

Det kostade en hel del att låta verkligheten påminna Sverige om att vi inte hade en fungerande migrationspolitik. Det kommer att kosta än mer att påminnas om att vi inte har ett försvar.