Sölvesborgs Lord Byron

Den som borde vara mest nervös över normaliseringen av Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson.

Kopplingen mellan romantiken — som tidsålder, inte ett inslag i privatlivet — och nationalismen kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt är att ta fasta på känslan av att vara missförstådd, förbisedd, rent av utstött. Och att vila i den känslan.

Caspar David Friedrich är där och nosar i sin berömda målning av vandraren över dimhavet. Goethes unge Werther lider redan i titeln. Lord Byron blandade det storslagna med det svårmodiga. Och så har det fortsatt. Vi har hela sektorer av vårt samhälle som i grunden bygger på romantikens förhärligande av utanförskap och känslan av att vara missförstådd. Hade inte romantiken satt tonen skulle Morrissey ha varit omöjlig.

Kanske gäller detsamma Jimmie Åkesson.

Sverigedemokraterna har haft ett grundläggande problem i att de varit orörbara. På goda grunder, dessutom. Även om många gillar att känna sig annorlunda och missförstådda är det rätt få som har lust att känna sig missförstådda för att de drar skämt om judar, eller har ryckningar i högerarmen. Men i takt med att partiet gjort sisyfosarbetet att lösgöra sig från sina rötter, har problemet långsamt vänts till en fördel.

Sverigedemokraternas utanförskap har blivit en rekryteringsgrund, kanske till och med den viktigaste av alla. Jimmie Åkessons vittnesmål om att vara missförstådd kanske inte gör honom till Lord Byron, direkt, men till något så nära Lord Byron som man rimligen kan avkräva Sölvesborg.

Vi har, helt enkelt, befunnit oss i en alldeles speciell tidslucka de senaste 8-10 åren. I den luckan ser allt färre Sverigedemokraterna som orörbara, men de flesta ser dem fortfarande som i grunden annorlunda och avvikande från de andra partierna. Och partiet har växt från 5,7 procent till 17,5 procent. Under långa perioder har det varit andra största parti i opinionsmätningarna.

Under de här omständigheterna är den omtalade normaliseringen av Sverigedemokraterna förstås oundviklig. Partiet skulle inte ha vuxit som det gjort, om det inte hade filat bort de värsta obehagligheterna. Extremism drar inga människomassor. När väl det är igång ställs först och främst medierna för ett dilemma: ska de ta aktiv ställning mot ett parti som en stor del av läsare och lyssnare röstar på? En del försök att göra just det prövades, men det gick inget vidare. Och nu görs nästan normalt oförskämda intervjuer med Jimmie Åkesson i public service. Det händer till och med att någon sverigedemokrat eller partiet närstående får sitta med i en panel, utan att behängas med dödskallemärkning.

Den biten är avklarad och nu står vi mitt i normaliseringen inom själva partipolitiken. Den går långsammare, eftersom det finns så starka egenintressen att försvara. En normalisering av Sverigedemokraterna skulle beröva Socialdemokraterna på regeringsmakten, kanske för lång tid. Centern har gjort motståndet mot Sverigedemokraterna till sitt huvudnummer, har lyckats rätt väl med det i opinionen och bundit sig till Socialdemokraterna i processen. Det kostar att ändra en sådan kurs. Både inom Liberalerna och Moderaterna finns starka känslor i frågan åt båda hållen. Hur man än gör kommer några att bli upprörda.

Men på lite sikt, säg ett par mandatperioder, förutsatt att Sverigedemokraterna inte återradikaliseras eller hastigt förtvinar, är normaliseringen oundviklig. Ett skäl är att det finns många som kan vinna på normaliseringen också: främst Moderaterna. Ett annat är att det är ohälsosamt att en så stor del av väljarkåren utesluts från normalt politiskt samliv. Ett tredje att svensk politik helt enkelt behöver ett nytt jämviktstillstånd. Nuläget, med sina hastiga kast både bland partierna och väljarna, är alltför utmattande.

Det var det lunchen mellan Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson handlade om. Och, som sagt, kanske borde Åkesson vara den som är mest nervös för det som komma skall.

Ett annat inslag i romantiken är vurmen för autenticitet. Om det bara upplevs som äkta, kan det mesta ursäktas, om man tar det på den bogen. Det här är skälet till alla liberaler som förtvivlat sliter sitt hår när de ser hur olika skandaler och tokigheter bara rinner av Sverigedemokraterna. Liberalerna ser det som sker med upplysningens rationella ögon: vad är rätt och fel, vilka är principerna, vad blir slutsumman? Men Sverigedemokraternas sympatisörer ser det med romantikens ögon: något kanske var fel, kanske till och med oförsvarligt, men det var åtminstone ärligt och direkt. Det var autentiskt. Det är det som räknas.

Och här dyker Sverigedemokraternas dilemma upp. De har kämpat i åratal för att normaliseras. De har ögonen på målet och de gläds åt att närma sig. Men för varje steg närmre normaliseringen som partiet kommer, tar det samtidigt ett steg bort från utanförskapet, från att vara missförstådda, bort från från autenticiteten.

Normaliseringen av Sverigedemokraterna är, i deras eget perspektiv, inget mindre än ett byte av väsen. Det är som om Lemmy Kilmister hade krönt sin karriär med att bli generaldirektör på Folkhälsomyndigheten. Det är att lämna romantiken.

Det är nu fyra år sedan Sverigedemokraterna slutade att växa rekordartat i opinionsundersökningarna. Sedan dess har det gått upp och ned, men om något med en svagt neråtlutande trend.

Vardagen trumfar till sist romantiken.