Som Sverige, fast på allvar

Om man har ont om tid är det klokt att inte slösa tid på att tala om att man har ont om tid. Debatten om svenskt Natomedlemskap har lätt att falla in i en svensk paradgren: metadebatten, eller debatten om debatten. Många inlägg handlar om att det är ont om tid. Andra om att vi borde ha en rejäl debatt om Nato. Ytterligare andra, som just nu i det här inlägget, om att vi inte kan fastna i att debattera debatten. Men oavsett angreppssätt finns nästan alltid Finland med.

Att Finland har en viktig roll i debatten om svenskt Natomedlemskap är förstås helt i sin ordning. Men är det inte lite märkligt på vilket sätt Finland används? Så här ungefär:

Om Finland går med måste Sverige gå med. Alternativt: om Finland går med betyder det inte att Sverige måste gå med.

Utöver det, nästan aldrig något alls.

För att uttrycka det annorlunda: vi har ett grannland med vilket vi har en mycket lång gemensam historia och där ett av två nationalspråk är svenska. Det är ett grannland som har en lika lång men än mer komplicerad historia med Ryssland. Bara under förra seklet hade Finland ett inbördeskrig där Sovjet spelade en roll och, beroende på hur man vill rita tidsaxeln, två på varandra tätt följande krig med Sovjet. Finland ägnade decennier åt att framgångsrikt hantera Sovjet/Ryssland i syfte att upprätthålla finskt oberoende. Hanteringen bestod i mycket i att iklä sig rollen som buffertstat, eftersom alternativet hade varit värre.

Nu är Finland, med all denna erfarenhet, fast beslutet att gå med i Nato. Det kommer att skapa en Natogräns mot Ryssland lika lång som skiljelinjen mellan Väst- och Östtyskland under kalla kriget. Finland kommer att ha den i särklass längsta direkta gränsen mellan Ryssland och Nato. Ingen vågar hoppas att det kommer att vara en gräns utan spänningar.

Man skulle kunna säga att det är som nästan alltid i relationen mellan Sverige och Finland: vi står inför samma beslut, men för Finland är det på verkligt allvar.

Vore det inte klädsamt om Sverige i det läget skulle vara en aning mer nyfiket på hur resonemangen om Natomedlemskap går i Finland? Är det inte lite blåst att förminska Finlands beslut till att bara handla om vad ett ja eller nej kan betyda för Sverige, inte ett dugg om hur finländarna kommer fram till sitt svar? Borde inte Sverige ha en hel del att hämta, vad gäller själva tankeprocessen, argumenten och analysen, i ett grannland som kan Sovjet/Ryssland, delvis talar svenska och som nu har kommit till slutsatsen att det är säkrare att stå för Natos längsta gräns mot Ryssland, än att inte göra det?

Det är bara en tanke.