Sossecentrisk världsbild

Stefan Löfven vill umgås med vanliga människor, så han är inte på Gotland, där Socialdemokraterna tydligen tror att det inte bor några vanliga människor. Magdalena Andersson, som är van att umgås med ovanliga människor, dök upp i stället. Frågan hon väcker, vare sig hon vill eller inte, är hur en socialdemokrat egentligen ska bete sig.

Det finns, i grova drag, just nu två berättelser om vad Socialdemokraterna är.

Den ena är berättelsen om sosserikets nedgång och fall. Den tar fasta på att partiet just gjort sitt sämsta valresultat någonsin, men ändå inte drabbas av panik. Att det på drygt 20 år förlorat 60 mandat i riksdagen, vilket motsvarar Sverigedemokraternas hela uppgång. Att det leder en regering som för någon annans politik. Att partiet har en faslig massa historia, gör tappra försök att skissa en framtid, men saknar nutid. Att systerpartier runt om i västvärlden förtvinat, försvunnit eller förbytts. Att det enda som finns kvar är makten.

Den andra är berättelsen om solsystemet SAP. Den tar fasta på vem som vann regeringsbildningen och sättet det skedde på. Det var meningen att Ulf Kristersson skulle bli statsminister, men redan något år före valet var Socialdemokraterna där och förberedde marken för något annat. De gjorde det genom sin överlägsna gravitation. Centern och en försvarlig del av Liberalerna fångades redan på förhand in i det socialdemokratiska maktfältet, genom att se till att båda partierna lovade att inte använda sig av riksdagens grundmurade majoritet mot en socialdemokratisk regering. De försatte borgerligheten i baklås. Sedan var det bara att vänta på att mittenpartierna åter erkände Socialdemokratin som solen kring vilken alla snurrar.

Det var en uppvisning i överlägsen hantverksskicklighet.

Det kan tyckas att de här båda berättelserna är oförenliga. Men det är de inte. Visst pekar de i olika riktningar: den första mot en ny tidsålder efter socialdemokratin, den andra mot en fortsättning på socialdemokratin med andra medel. Men den skillnaden speglar helt enkelt den genuina osäkerheten om framtiden. Just nu är Socialdemokraterna både ett imponerande framgångsrikt maktparti och en regering utan egen politik.

Så, tillbaka till Magdalena Andersson: hur ska en socialdemokrat egentligen bete sig?

Med återhållsamhet, är nog det enklaste svaret.

Det här är ett mellanår och gravitationsberättelsen har ännu inte nått sitt slut. Tyngdkrafterna sliter fortfarande den gamla Alliansen åt olika håll och nu gäller det att med ytterst små medel underhålla sönderfallet och låsa in de erövrade satelliterna i nya banor. Det gäller att inte vika en tum från idén att Sverigedemokraterna är orörbara. Det är själva grunden för att inte förlora makten. Och så gäller det att bita ihop i något år till, låta Centern känna sig riktigt framgångsrikt, låta Dagens Nyheter vänja sig vid att vara regeringsorgan, släppa efter lina helt enkelt och hålla Rörelsen lugn, innan man börjar hala in.

Om ett eller ett och ett halvt år, om allt går som det ska, bör Centern ha stängt så många dörrar mot borgerligheten och byggt så många broar till Socialdemokraterna, att partiet inte längre kan backa. Det är lagom till nästa val, om Gud vill och mandatet håller.

Liberalerna är en bökigare historia, men man påverkar dem bäst genom att påverka Centern.

En socialdemokrat håller sig helt enkelt lugn och litar på att den egna massan, eller minnet av den, får alla andra att cirkla som man önskar.

Frågan om vad man är till för, förutom att bära staten, är förstås en annan femma. Men först kommer makten, sedan idéerna.