Spelmissbruk

Det är underhållande att se socialdemokratiska ministrar tala glättigt om reformer som, under valrörelsen, beskrevs som nackskott på välfärden:

Det är skönt att vi äntligen öppnar gränserna igen. Det blir kul att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det kan nog bli bra att ta bort värnskatten.

Men det där är förstås bara ena sidan. Vi har ju de delar av regeringen, som inte sitter i regeringen och kallar sig opposition, också.

Det finns några rader i det berömda 73-punktsprogrammet som utlovar en ”omfattande skattereform”. Den reformen är som en schweizisk armékniv: funktionerna är nästan oräkneliga. Den ska leda till fler jobb, den ska minska skatten på arbete och företagande, den ska samtidigt fylla hål i den offentliga ekonomin så att ”välfärden tryggas” och så ska den förstås se till att stoppa växthuseffekten och minska inkomstskillnaderna i samhället.

Det är, med andra ord, en skattereform av sådant snitt att om den lyckas finns egentligen ingen anledning att fortsätta med politik, för alla problem kommer att vara lösta. Det är tveksamt om ens de stora världsreligionerna kommer att behövas i en värld som njuter av en sådan makalös reform.

Det som inte framgår av uppgörelsen är hur reformen ska se ut. Om det vet vi egentligen ingenting. Och med ”vi” menar jag även Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Nu har saken börjat diskuteras så smått, så nu börjar ett och annat klarna.

Jan Björklund och Liberalerna har lagt in sitt veto mot att återinföra förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt, redan innan de egentliga förhandlingarna börjat. Inom Socialdemokraterna är det just i de banorna diskussionen går. Det gäller inte bara den nybildade interna socialdemokratiska gruppen Reformisterna. För mindre än ett år sedan talade Stefan Löfven i liknande termer: ”det är ingen tvekan om att de som har det allra bäst ställt, de kan bidra mer än de gör i dag”.

Så vi vet alltså att vi kommer att landa någonstans mellan, å ena sidan, återinförd förmögenhetsskatt, arvskatt och fastighetsskatt och pålagor som gör att de som har det bäst ställt bidrar mer än när de betalade värnskatt och, å andra sidan, ingen förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt och avskaffad värnskatt.

Vi vet också att vi kommer att hamna någonstans mellan kraftiga straffskatter på all form av förflyttning som kräver bränsle och kraftigt förbättrade villkor för dem som måste resa, eftersom de bor i glesbygd. Vi kommer också att landa någonstans mellan rejäla ökningar av offentliga sektorns resurser och effektiviseringar, privatiseringar och besparingar, som möjliggör ytterligare sänkningar av skatterna för normalinkomsttagare.

Kort sagt, nu när det börjar klarna kan vi tydligt se att vi kommer att hamna någonstans på olika skalor som alla spänner från en ytterlighet till en annan.

Eller annorlunda uttryckt: vi kan hamna precis var som helst.

Det går inte att göra några mer exakta gissningar utifrån partiernas storlek. Det är klart att storlek spelar roll, men det här är trots allt en regering som bygger på att ett åttaprocentsparti begärt att få hålla i taktpinnen. Det går inte heller att försöka sätta sannolikheter på olika utfall utifrån regeringens — den del som är sittande och den som låtsas vara opposition — politiska övertygelser, eftersom den har diametralt olika övertygelser i frågor av det här slaget. Det enda den utökade regeringen är riktigt överens om, är att den ogillar Sverigedemokrater. Det hjälper inte för att mejsla ut en skattereform.

Det talades mycket om att de som bildade den här regeringen gjorde det för att de ville ta ansvar. Landet hotades av osäkerhet och avsaknad av politisk stabilitet. Men om man gör en överenskommelse som bygger på svampiga dokument om att allt ska bli bra, utan att ha den minsta samsyn om hur saker ska bli bra, är det inte förutsägbarhet och stabilitet som är resultatet. Resultatet är då istället fullständig oberäkneligt och nyckfullt.

Det blir friår med ena handen och arbetslinjen med den andra. Avskaffad värnskatt på måndag och klämma åt de rika på tisdag.

Kompromisser är politikens livsluft. Men när de grundas på en avsaknad på samsyn, en brist på tillit, luftiga och långtgående utfästelser utan metod och vitt skilda idéer om vad som borde ske, är de falska kompromisser. Det är att spela tärning med budgetpolitiken.

Hur länge kan Center och Liberalerna intala sig att de nog kommer att slå en dubbelsexa?