Spritt språngande lösning
Idrotten börjar få besvärligare etikettsregler vad gäller kläder än en galamiddag. Det krävs ett alexanderhugg.
Toppbild: TT
Var är kroppsaktivisterna när man verkligen behöver dem?
Det pågår flera lågintensiva klädkonflikter inom idrotten. De har alla det gemensamt att de rör kvinnor och sexualitet. De har också det gemensamt att de ställer till fasansfulla problem för alla som anstränger sig för att inte trampa fel. Som Expressen, rätt godmodigt, konstaterade i en ledare nyligen: å ena sidan är det inte så konstigt att spelare reagerar mot de gubbsjuka bikinireglerna i dambeachhandboll. Å andra sidan var det inte heller konstigt att de kvinnliga spelarna reagerade mot att de tvärtom ombads täcka sig, när det var världscup i beachvolleyboll i Qatar i våras: ”Hur man än vänder sig har man ändan bak.”
I OS har frågan främst gällt gymnastikdamerna. De tyska tävlande har börjat använda helkroppsdräkt.
Det är en intressant konflikt, eftersom den så skoningslöst sätter fingret på några av vår tids främsta hycklerier: hur vi anser att vi motar tillbaka traditionella könsroller, samtidigt som offentligheten dignar av traditionella och sexualiserade könsmarkörer på ett sätt som hade chockerat för trettio år sedan. Hur vi å ena sidan talar om att odla en naturlig hållning till den nakna kroppen, å andra sidan har gått långt in i nypuritanism. Vi blir mer och mer viktorianska, men utan den förmildrande omständighet som fanns för viktorianerna i det att de gjorde en skarp skillnad mellan det privata och det offentliga. I vår tidsålder är allt offentligt, men samtidigt föremål för en allt sippare moralsyn.
Allt sexualiseras. Varje skymt av bar hud i vilket sammanhang som helst, förses med triggervarning.
Det finns många trådar att nysta i här. En av dem är antagligen den långtgående individualiseringen, även av sexualiteten. Ur den växer svårhanterliga kombinationer av föreställningar, där till exempel rätten att visa upp sig paras med rätten att slippa bli tittad på. Det är som att det sociala i sexualiteten, det vill säga allt som har att göra med samspelet med andra, blivit farligt, smutsigt och hotfullt. Sexualiteten ska bejakas, men som ett slags personlig fetisch. Den egna sexualiteten blir en prisad privat egendom, inte olik dygd och oskuld i äldre tider och mer traditionella kulturer.
Vill man lösa upp den här knuten krävs nog ett alexanderhugg. Just för sporten finns en möjlig lösning.
För inte så länge sedan fanns en rörelse som ville ta tillbaka de olympiska spelen till sitt ursprung. Tanken var att strunta i den svindyra världsturnén och korrupta valprocesserna och istället ta tillbaka spelen till Grekland, där de hör hemma. Var fjärde år träffas vi där.
Jag vet inte vad som hänt med den rörelsen. Antagligen kollapsade den när Greklands ekonomi gjorde det. Men varför inte återuppliva den? Och varför inte gå ett steg längre?
Sedan sprintern Orsippus från Megara år 720 före Kristus, tappade sitt höftskynke under ett 185-meterslopp, men fortsatte att springa och vann, tävlade de olympiska atleterna nakna. Det var visserligen en nästan helmanlig tävling, även om ogifta kvinnor fick ställa upp och finnas i publiken, men den lilla detaljen är inget vi behöver bry oss om. Vi kan vara precis så jämställda som vi vill.
Det är alldeles uppenbart något skruvat i vårt förhållande till nakenhet och sexualitet numera. Översexualiseringen och sexualskräcken trängs med varandra i farstun. Att återföra de Olympiska spelen till Grekland och återgå till den ursprungliga klädkoden vore en bra början för att göra något åt saken.
Det här är bara delvis ett skämt.