Hakelius: Med staten som bankomat
Vissa nyhetsartiklar försvinner ur offentligheten alldeles för kvickt.
Svenska Dagbladets Per Kudo skrev i måndags om regeringens satsning Klimatklivet. Det är ett ”investeringsstöd till lokala och regionala åtgärder som minskar utsläppen av koldioxid och andra gaser som påverkar klimatet”. Det finns ett kriterium för stödet, som är så viktigt att det finns redan i det inledande stycket på Naturvårdsverkets hemsida:
”De investerade medlen ska ge största möjliga utsläppsminskning per investerad krona.”
Bidragen betalas ut mot att de sökande själva lägger in en betydande summa för att finansiera projekten. Per Kudo exemplifierar med projektet ”Svett och watt” i Västmanland, som riktade sig till idrottsrörelsen och påstod sig kunna ordna så att en tredjedel av alla personer i Västmanland minskade sina utsläpp med 20 procent.
Redan där kan man börja tvivla, men ansökarna lovade att själva stå för 1,2 miljoner kronor. Då måste de väl åtminstone tro på det själva? De fick 2,8 miljoner kronor av Klimatklivet.
Visst låter det bra? Flera kontrollstationer, för att inte skattepengar ska slösas bort i onödan.
Men sedan blev det kreativt.
”Svett och watt” bjöd på en gycklarshow på en timme. Den samlade publiken sades uppgå till 1 200 personer. Publikens ”obetalda arbetstid” uppskattade ansökarna, Förbundet Agenda 2030, vara värd 264 000 kronor.
Den fiktiva kvartsmiljarden redovisades som en del av de 1,2 miljoner som ansökarna skulle stå för.
Även den ”arbetstid” som nyckelpersoner inom västmanländsk idrottsrörelse lade ned på möten med ”Svett och watt”, ansåg organisationen vara en del av den egna insatsen.
Så lades ytterligare en halv miljon påhittade kronor till de 1,2 som behövdes.
I klartext: det fanns en uppenbar intention med att kräva egna bidrag för att få skattefinansierade bidrag. Den intentionen fifflades bort.
Bidragen till informationssatsningar inom Klimatklivet har nu stoppats, inte bara på grund av det här exemplet. Så varför bråka om saken?
Därför att det inte handlar om det enskilda fallet eller ens om klimatet. Det handlar om vad som händer när staten viftar med miljoner i bidrag till de syften som för dagen är de politiskt rätta. Det sätter fart på en växande klass av bidragsentreprenörer. De finner alltid ett sätt att sno åt sig pengar till minsta möjliga kostnad. Klimatet är bara en av ett växande antal marknader för bidragsentreprenörer. Flyktingvågen och det som följer i dess spår en annan. Genus, HBTQ, och värdegrundsfrågor i allmänhet är ytterligare andra.
Här finns alltid pengar att hämta, för den som specialiserat sig på att vara bidragsförsörjd genom projekt. Det är därför inte ovanligt att bidragsentreprenörerna hoppar från en marknad till en annan, beroende på var de största pengarna för stunden finns att tillgå. De är egentligen inte experter på ett särskilt ämne i sak, de är experter på att få staten att släppa ifrån sig pengar.
Det är meningslöst att försöka tala med dem om saken. De bidragsentreprenörer jag stött på förstår uppriktigt inte varför deras sätt att alltid klämma pengar ur det offentliga är motbjudande. De tycker att de arbetar för fina saker. De känner sig som idealister, men de agerar som cyniker.
Läs Per Kudos artikel. Glöm den inte. Den blir bara mer aktuell.
