Statsministerns piga blottar socialdemokratisk dubbelmoral
Den efterlysta städerskan i statsministerns privathem beskrivs som en säkerhetsfråga. Men det är främst en fråga om dubbelmoral.
Toppbild: TT
Klasspolitik har alltid varit ett helvete. Marx far vad advokat, kom från en släkt rabbiner och Marx själv studerade till jurist, duellerade och läste poesi från 17 års ålder. Engels var, förstås, köpman och fabrikör, precis som sin far. Lenins far hade statsråds rang och därmed en ärftlig adelstitel. Maos pappa var en småborgerligt förmögen uppkomling. Fidel Castro kom från en familj som gjort sin lycka tack vare sockerrör. Bara Stalin hade lite credd — hans pappa var en våldsam och alkoholiserad skomakare — men med tanke på resultatet är det inte mycket tröst för klasskämpar av det mindre folkmördande slaget.
Det är, helt enkelt, ett helvete att leva upp till högt ställda krav på proletär livsstil, om man har sådant i bagaget. Och även om man har en mer ansträngd bakgrund är framgång ett gift för klasskampen. Så snart man lyckas någorlunda får man en position, och bättre levnadsvillkor, och mycket att göra, och andra som måste sköta saker åt en, och …
Ja, ni vet. Magdalena Andersson vet, alldeles säkert. Hon är dotter till en lärare och en lektor i statistik. Det blir inte mer skötsam övre medelklass än så. Hon är inte disputerad, men närmre en doktorstitel än någon statsminister sedan Ernst Trygger. Om man ska tala bakgrund ligger hon i inte långt ifrån den högborgerliga Hjalmar Branting, även om hans familj satt på mer pengar.
Det är klart som fan att medelklassens alla livslögner även gäller henne. Och de är inte få i Sverige.
Minns ni debatten om att man ska ”ta hand om sin egen skit”? ”Pigdebatten”? Det är förstås i grund och botten den som spökar, nu när statsministerns privata städköp fått plats på löpsedlarna. Ingen har riktigt hittat ett sätt att säga att statsministern själv borde sköta sin städning, utan att framstå som direkt löjlig, men det är förstås det som ligger där och skaver. Det fanns inga undantag, när det fortfarande var tabu inom socialdemokratin att anställa städhjälp privat. Det är inte många år sedan.
Den provisoriska lösningen på dubbelmoralen kallas kollektivavtal. Man får ha piga om pigan har kollektivavtal, för att uttrycka det rakt. Men inte ens den ganska krystade arbetsrättsliga lösningen på det moraliska problemet kan statsministern dra nytta av i det här fallet.
Och så är det nästa steg.
Svartjobb var det som brukade spöka för medelklass med ambitioner i offentligheten, men till slut hade så många drabbats av den kalamiteten att man hittade på en lösning: RUT och ROT. Också det har Socialdemokraterna motsatt sig av klasskäl. Ska staten ”subventionera” välmående medelklass som tycker sig vara för fin för att sköta sitt eget hem?
Och så den outtalade förutsättningen för alltihop, som varje svensk känner till: min underleverantör har också en underleverantör som har en underleverantör, i en infinit regress som alltid slutar någonstans där fogden inte ser och inga regler gäller.
Varför inte göra något åt saken och städa upp i dubbelmoralen? Jo, därför att dubbelmoralen är det enda sättet att få ett annars ohållbart system att fungera hyfsat. Vi har byggt ett samhälle som förutsätter att alla vuxna i familjen jobbar. Vi har fortfarande skatter på arbete som gör tjänster så dyra att få kan köpa dem till fullpris. Vi vill låtsas att hög moral innebär att vi är emot alla klassklyftor. Men vårt samhälle ser ut som alla andra nu och tidigare i historien: klassklyftorna är en förutsättning för att det tongivande samhällsskiktet ska ha tid att vara tongivande. Till exempel genom att vara statsministrar, journalister och företagare.
Vi lever i den grovt tillyxade hanteringen av sådana motsägelser.
Ja. Det inte lätt att få ordning på klassargumentationen när man själv socialt och kulturellt är djupt förankrad i den välmående medelklass som man gärna vill skylla för allt från knarkhandel till svartjobb. Särskilt inte om man samtidigt behöver den välmående medelklassens röster.
Det smidigaste är förstås att få det här med den illegala städerskan att bara handla om säkerhet och Säpos brister. Och om Säpo fortsätter att hantera saken lika klantigt som de gjort hittills, har nog Magdalena Andersson ändå en hyfsad möjlighet att få oss att glömma vad den här lilla standardskandalen egentligen handlar om.
* * *
