Stora bomber, små tankar

Kärnvapen ställer saker på sin spets. Även rätt små saker. Jag avnjöt helgen med ungefär ett halvdussin artiklar som alla var konstruerade runt förmaningen att man inte ska ta lätt på kärnvapen. Redan efter den första artikeln dök två frågor upp:

För det första: vem riktade sig det här budskapet till?

För det andra, i två delar: fanns det någon slutsats att dra? I så fall vilken?

Men inte ens efter den sjätte, eller om det nu var den sjunde, artikeln var jag närmare något svar. Snarare tvärtom.

Om budskapet hade varit riktat till Vladimir Putin skulle det – även om det kanske är en aning förmätet att tro att Putin följer svenska kultursidor – åtminstone haft ett tänkt syfte. Nu var det uppenbarligen inte så. Inga av de här artiklarna översattes till ryska, på det där sättet som ibland sker med upprop mot utländska diktatorer. Och artiklarna berörde bara som hastigast att det är just Putin som viftar med kärnvapnen. I stället verkade, på något i-skägget-talande sätt, udden vara riktad mot väst. Mer precist mot andra skribenter, som på något sätt, antyddes det, tar lätt på kärnvapen.

The usual suspects.

Det var lite svajigt med sakföringen just här. Själv har jag svårt att påminna mig någon som sagt att ingen har dött av lite kärnvapen. Inte ens Putin, faktiskt. Hela hans hot bygger på att vi alla är överens om att kärnvapen har förskräckliga konsekvenser. Visst förekommer resonemang om vad kärnvapenattacker av olika slag kan innebära och hur de skiljer sig åt. Och om kostnaden för att backa för kärnvapenutpressning. Men knappast på något lättvindigt sätt. Jag har inte sett till någon Dr Strangelove, som slutat oroa sig och lärt sig älska Bomben.

Men om man ändå lät det passera, kvarstod ändå den andra frågan.

Vad, mer exakt, var slutsatsen? Är det något väst borde göra annorlunda? I så fall vad? Borde vi – som om det var vårt att ge – ge bort halva Ukraina? Eller kanske hela? Häva sanktionerna? Avrusta ensidigt? Eller vad?

Det var något mycket märkligt med det här. Skribenterna läste Aniara, förutspådde Armageddon och plågades av mänsklighetens eviga dårskap, men utan att föreslå någon förändring, eller ens resonera om alternativ.

Kanske var det helt enkelt förstadiet till en tysk radikalisering av svenskt kulturliv. Kanske kommer snart, som redan skett i Tyskland, de första kraven på att Ukraina faktiskt måste offra sig för världsfreden och gasen och att Ryssland trots allt har en poäng. Hellre röd än död, som det brukade heta, även om det är osäkert om rött verkligen är Putins färg. Det är hursomhelst svårt att rimma på brun.

Men sedan slog det mig att det här helt enkelt var oundvikligt. En nödvändig följd av det mönster som alla debatter numera tvingas in i.

Det handlar om att bestycka varje argument med tunga moraliska vapen. Syftet – det enda syftet i många fall – med en diskussion är nämligen att påvisa sina motståndares bristande dygd. Och, förstås, omvänt sin egen rättrådiga godhet. Så, om kärnvapen blir ett aktuellt samtalsämne – vilket det tyvärr har blivit – måste de vanliga trätopersonerna behängas med att vara oanständiga och förtappade, även i det här hänseendet.

Det är inte frågan om empiri, utan om axiom. Inte om faktiska risker, svåra avgöranden och komplicerade samband, utan om att skilja förtappade från frälsta. Precis som vanligt, oavsett om det gäller klimatförändringarna, Sverigedemokraterna, public service, aborter, eller cykelvägar.

Det är antagligen också därför de här artiklarna, undantagslöst, utmynnade i ett kraftfullt ingenting. För vill man byta fot om Ukraina och Ryssland stöter man genast på invecklade problem, som har att göra med att man kan hamna på samma sida som Orbán och Le Pen, det vill säga de klart förtappade.

Kärnvapen ställer saker på sin spets. Det absurda, småttiga och närsynta framstår plötsligt i all sin tydlighet. Svenska debattritualer är inte undantagna.

***

Läs även: Putins sista utväg

Läs även: Kreml tystar folket med våld och pepparkaka