Svårt problem, platt analys
Toppbild: TT
Henrik Arnstad är inte så mycket för att hålla igen.
”Hatet mot muslimer genomsyrar vårt Sverige. Det är outhärdligt”, sammanfattar han själv anledningen till att han skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Den går ut på att ”det rasistiska bakgrundsbruset” brett ut sig i offentligheten och att det leder till våld och terror, som det misslyckade försöket till massmord i en norsk moské nyligen. Mer precist kopplar Arnstad oblygt samman föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime med terrorattentatet i Norge.
”GAPF”, skriver Arnstad, ”bidrar till det islamofobiska bakgrundsbrusets normalisering, genom att aktivt propagera för osynliggörande av muslimer.”
”Osynliggörandet” består i föreningens argumentation mot att acceptera att kvinnor förväntas bära slöja.
Det är, som nästan alltid med Henrik Arnstad, en text som på ett surrealistiskt sätt blandar aningslöshet, uppriktigt engagemang, en och annan god observation, förnekelse, empati, härskarteknik, höga ideal, låga anklagelser och ett försvarligt mått hysteri.
Det bästa i artikeln är Arnstads påpekande att en sekulär stat inte är detsamma som ett sekulärt samhälle. Ett sekulärt samhälle antyder tvärtom en mycket ofri social konstruktion, av det slaget som fanns på andra sidan järnridån.
Där sätter han fingret på ett problem när islam – eller vilken religion som helst – diskuteras i Sverige.
Arnstad har också alldeles klart en poäng i sitt huvudresonemang, men hans förenklade syn om att allt är en fråga om ”rasism” leder helt fel.
De militanta islamistiska, salafistiska och jihadistiska rörelserna är fast beslutna att skapa en olöslig konflikt mellan muslimer och kristna. Det var därför terrordåden på Sri Lanka nyligen riktades mot minoriteten kristna, inte mot den buddhistiska majoriteten, eller ens den större minoriteten hinduer. Sri Lanka var bara scenen. Publiken var världen. De våldsamma jihadisternas och salafisternas övergrepp är en världsomspännande övning i hänsynslöshet, baserad i en grumlig kompott av ressentiment, postkolonial teori, puritanism, frihetshat, våldsromantik och vanlig enkel makthunger.
Krigen, terrorn och hatpropagandan – som främst drabbar muslimer av mer moderat slag – går inte spårlöst förbi. De våldsbejakande och fundamentalistiska krafterna inom islam är välfinansierade och sitter på ett stort våldskapital, vilket ger deras extrema tolkning av islam ett oproportionerligt stort inflytande inom den organiserade religionen. Det gäller även i vårt eget land. I väst tas det här tacksamt emot av högerextrema krafter, som också har som mål att slå in en kil mellan kristna och muslimer. Men det sätter också tonen i betydligt bredare kretsar.
Det är klart att det finns fördomar mot muslimer i Sverige. Det är klart att fördomarna inte mildras av att de extrema och våldsamma grenarna inom islam ges och tar så stort utrymme. Det är precis det extremisterna räknar med. Men hur ska man undvika det? Hur ska man kunna kräva av folk i gemen att de inte tar något som helst intryck av dessa högljudda, våldsamma och hatiska rörelser? Hur ska man kunna förvänta sig att inga generaliseringar görs, utifrån de symboler – som till exempel olika former av slöjor – som de extrema islamisterna ser som sina? Är det rimligt att begära att det faktum att Sverige per capita varit en storleverantör av IS-krigare, inte på något sätt får tillåtas påverka många människors syn på islam?
Ponera att det fanns fickor inom svenska kyrkan som rekryterade och skickade iväg unga män att begå krigsbrott i religionens namn någonstans i världen. Skulle det inte påverka synen på Svenska kyrkan, trots att den är en välkänd institution för många svenskar? Vore det kristofobi? Omvänd rasism?
Tänker man på saken begriper man hur platt politiserande och helt missvisande Arnstads patentförklaringar ”rasism” och ”islamofobi” är. Problemet som han försöker beskriva, är mycket mer komplicerat än så.
Det gäller även hans resonemang om slöjor.
De som direkt drabbas av de extrema tolkningarna av islam, våldsamma eller ej, reagerar i många fall kraftigt mot det som de utsatts för. Blir man föremål för ”moralpolis” i svenska förorter, eller om man själv har tvingats till underkastelse på grund av sitt kön, eller har vänner i den situationen, eller rent av vänner som mördats för att de vägrar att uppfylla en förtryckande könsstereotyp, är det inte så märkligt att krav på slöjor och andra liknande symboler för kvinnlig underordning, helt enkelt upplevs som oacceptabla.
Och ja. Det är inte överord att tala om slöjan som ett tecken på kvinnlig underordning. Det finns självklart kvinnor som själva väljer att bära slöja och trivs med det. Det är deras val. Det finns mängder av kvinnor med slöja som är självständiga, framgångsrika och starka. Men oavsett hur många sådana vittnesmål som kommer fram, blir det parodiskt när slöjan för den skull ska försöka beskrivas som en kvinnlig frihetssymbol. Det finns helt enkelt inget i slöjans historia eller i de religiöst och kulturellt kopplade resonemangen om slöjan, som gör en sådan tolkning rimlig. Slöjan finns där därför att män känner äganderätt till kvinnor och därför att kvinnlig sexualitet, eller till och med kvinnlig social aktivitet i samhället i stort, uppfattas som ett hot. Att det går att ta sig ur den sortens förtryck med slöjan i behåll är uppenbart. Men det förändrar inte vad slöjan syftar till. Det rör sig om kvinnlig frigörelse trots slöjan, inte tack vare den.
Så länge slöjvalet är frivilligt ligger det väl inom gränserna för vad fria och öppna samhällen bör acceptera. Alla kulturer bär på gamla symboler med tveksam historia. Vi lever i en värld där kulturer möts. Det är alldeles självklart att vi alla har en moralisk skyldighet att ingripa mot de idioter som angriper slöjbärande kvinnor på stan. Men att försvaret för slöjan blivit så viktigt i antirasistiska vänsterkretsar är direkt förbryllande.
Ärligt talat: det verkar, särskilt bland vänstermän, finnas en särskild fördragsamhet med beteenden och normer som på ett negativt sätt riktar sig mot kvinnor. Om någon vägrar skaka hand med en mörkhyad person är det självklart oacceptabelt i de här kretsarna, som i de festa andra kretsar, men om det rör en kvinna finns alltid en rimlig bortförklaring.
Hur skulle Henrik Arnstad tycka att svenskarna borde reagera på en rörelse som predikade att alla mörkhyade måste gömma sina ansikten bakom en slöja?
Borde de protestera?
Eller vore sådana protester ett uttryck för outhärdligt hat?