Hakelius: Sverige – en seminarieövning
Toppbild: TT
Det finns en svensk tolkning, ofta underförstådd, av asylpolitiken, som går ut på att ett land egentligen inte har någon rätt att hävda sina gränser. Att alls avvisa någon som sökt sig till Sverige är i den tolkningen ett rättsövergrepp.
Det här är en av de föreställningar som bubblar under ytan, efter att Mikael Ribbenvik, generaldirektör för Migrationsverket, i går efterlyste ett regelverk som gör det möjligt att inte bevilja krigsförbrytare och potentiella terrorister tillfälligt uppehållstillstånd, i väntan på att beslut om utvisning ska kunna verkställas. De skulle på så sätt berövas en mängd, främst ekonomiska, rättigheter. Det skulle göra Sverige mindre attraktivt som tillflyktsort.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Alarmism? Nej, för det är Aftonbladet
Kritiken mot Ribbenviks begäran kan kanske sammanfattas så att om det inte finns straffrättsliga domar mot personer av det här slaget, är staten skyldig att bereda vägen för dem i Sverige. Sverige har helt enkelt inte rätt att skydda sina gränser och sina medborgare mot våldsbejakande extremister, om de inte är dömda i domstol. Sverige måste istället finansiera dem.
Det finns något märkligt abstrakt över den här diskussionen. Som om det inte rörde sig om ett verkligt, praktiskt problem, utan om ett övningsexempel på ett juridiskt seminarium. Som om de 122 personer som förra året bedömdes vara så allvarliga säkerhetshot att de inte bör få vistas i Sverige, vore studenter i ett rollspel, snarare än verkliga hot.
Det finns, på den andra sidan, ett annat sätt att förvandla huvudsak till bisak.
Där, mestadels på sociala medier, är det centrala att håna Mikael Ribbenvik för att han inte väckt frågan tidigare och för att han anses ha bytt åsikt. Han ska lastas för den flyktingvåg som delvis skapat det här problemet och han ska aldrig beviljas någon form av förlåtelse. Det centrala på den här kanten är att om och om igen harva skuldfrågan och hålla långsintheten vid liv, till varje pris. Speciellt till priset av att ta sig an det faktiska problemet.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: En mardröm för demokraterna
Men det finns, trots allt, ett faktiskt problem. Det är inte orimligt att utgå från att det är det Mikael Ribbenvik försöker göra något åt.
Ett av de mest utmattande dragen i Sverige är exceptionalismen: idén att vi är så speciella att vi alltid måste uppfinna vårt eget hjul.
En mängd europeiska länder har till exempel fungerande system för att åldersbestämma flyktingar. Bara i Sverige uppstår oöverstigliga hinder och oöverbryggliga moraliska avgrunder för att konstruera ett sådant system. Andra länder, som vi räknar som rättsstater, är betydligt mindre attraktiva för extremister och krigsförbrytare att bosätta sig i än Sverige. Många länder, återigen rättsstater, tar för givet att ett land faktiskt har rätt att skydda sina medborgare från importerade hot. En hel del länder har till och med lärt sig att det är fullt möjligt att föra intressanta teoretiska diskussioner, utan att låta sådana diskussioner lamslå förmågan att lösa praktiska problem.
Men Sverige är Sverige. Vi måste uppfinna våra egna hjul. Och ofta slutar det med att det bäst att skippa hjulen, för vem vet vad som kan hända om saker börjar rulla?
Grattis Daesh. Njut av bostadsbidraget och föräldrapenningen.
