Svetsa fritt är stort …

Det är svårt att veta vad Stefan Löfven gör på helgerna i Harpsund, men om han inte ägnar sig åt en lite udda hobby är det väl i runda slängar 30 år sedan han svetsade sist. Det är förstås inget fel med det. Vi som inte svetsar är inte sämre människor än andra. Men det känns som om Stefan vill tala om saken, så låt oss göra det.

I går, på nationaldagen, talade statsministern på Järvaveckans avslutning:

— Det finns en del som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda ett land. Det säger mer om dem än om svetsare.

Namn. Är det inte det man vill ha? Namn.

Vilka är det som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda Sverige? Jag tycker att man blir uppriktigt nyfiken, för jag har aldrig hört någon vid sina sinnens fulla bruk säga något som ens antyder det. Jag hade faktiskt glömt bort att Löfven en gång i tiden varit svetsare. Eller, mer precist, jag skulle ha glömt bort det, om han inte ständigt påminde mig.

”Jag är en enkel svetsare, man jag kan läsa”, löd en av allt att döma förberedd replik 2017 i det näst första mötet med Ulf Kristersson, en enkel gymnast, då denne var nyvald. ”Jag är svetsare” förklarade den sittande statsministern i en intervju med Eskilstuna-Kuriren året innan. Samma år, 2016, gjorde han entré på yrkes-EM i Göteborg iförd svetsmask. När SVT gjorde dokumentär om statsministern för ett par år sedan blev titeln ”Svetsaren i Rosenbad”. Löfven verkade nöjd med det. Och så vidare.

Det går givetvis att dra fram någon twitterkommentar, eller något spydigt brev, för att leda i bevis att statsministern har att kämpa mot föraktet för svetsare. Göran Greider skulle aldrig försitta chansen att skriva en snofsig frivers om saken, när tillfälle bjuds. Men allt skit finns att hämta i den förorenade källa som kallas sociala medier. Och, handen på hjärtat, verkar inte den allmänna hållningen, om man rensar bort avvikarna, vara den rakt motsatta? Verkar det inte som om det faktum att Stefan Löfven för tre decennier sedan visste hur man svetsar, är något som socialdemokratiska kampanjmakare är väldigt glada för? De flesta av oss gillar trots allt idén om en statsminister som har haft ett riktigt jobb.

Det är en rimlig prognos att vi får höra mer om statsministerns färdigheter på verkstadsgolvet de närmsta 15 månaderna. Klassretoriken har blivit viktigare för Socialdemokraterna, nu när de bedriver högerpolitik med Centerpartiet. Den nya ”miljonärsskatten”, vad den nu kan tänkas bestå i, är ett annat intressant exempel. Den är intressant på mer än ett sätt. Det som sagts säkert är att bostäder ska undantas från skatten. Samtidigt är det bostäders ökade värden, mer än något annat, som fått förmögenhetsskillnaderna att växa i Sverige.

Vad gäller inkomstskillnaderna beror de till stor del på en stor utomeuropeisk invandring, som en av Socialdemokraternas egna rapporter nyligen visade. Ungefär en halv miljon är arbetslösa i Sverige. Bland de som är inskrivna som arbetslösa är drygt 44 procent utomeuropeiskt födda, oftast med skral utbildning. Hur många av dem får jobb genom att man tar bort den enda någorlunda schyssta sparform som finns kvar, genom att slå ned på ISK-sparandet?

Sedan är det förstås själva frågan om hur det egentligen står till med den ökade ojämlikheten. Man bör nog akta sig för alltför kategoriska påståenden åt endera hållet, men att saken inte är alldeles så enkel som den verkar i retoriken kan man läsa om på Dagens Nyheters debattsida i dag.

För egen del är jag rätt glad att vi har en gammal svetsare i Rosenbad. Det borde öka chanserna för att hans parti ändå till sist begriper vikten av att få folk i arbete och den egenmakt som växer ur att vanliga människor kan spara ihop till en buffert. Det viktiga är ju inte bara att kunna svetsa, utan att göra det på rätt ställe.