Hakelius: Skolverkets aningslösa talibaner raderar historien
Toppbild: TT
”A little learning is a dangerous thing”, skrev Alexander Pope och hade som vanligt rätt. Inget stärker självförtroendet som en munsbit kunskap. Det är först när kunskaperna blir omfattande, som man inser hur lite man vet. Om man inte råkar vara Dick Harrison, eller något annat vandrande uppslagsverk.
På Skolverket tycks Alexander Pope inte ha gjort något djupare avtryck. Hade han gjort det skulle förslaget om att låtsas som att antiken inte finns, för att lärare och elever ska hinna tala tillräckligt länge om vår egen tid, aldrig formulerats. Det är svårt att komma på ett mer effektivt sätt att underminera all historisk kunskap — att koppla lös den från sitt sammanhang och mening — än det här.
Vad är det till exempel som återföds under renässansen, om man inte har ett hum om antiken? Varför ser århundraden av europeiska skrytbyggen ut som de gör? Vad är det för märkligt språk alla deviser är skrivna på? Vad menar Riksbanken med Hinc robur et securitas? Och, för den delen, var kommer franskan, spanskan och italienskan ifrån? Varför var amerikanerna så måna om det republikanska idealet och maktdelningen? Varför heter deras parlamentsbyggnad Capitolium, en av de stora tankesmedjorna Cato institute och varför finns det minst 22 Aten, 17 Sparta och drygt 20 Rome i USA?
Nästan inget i vår samtid är begripligt utan antiken. Det är inte en tidsålder. Det är en kodnyckel. Att köra den i dokumentförstöraren är ett ingrepp i talibanklass. Skillnaden är att talibanerna åtminstone begriper tillräckligt mycket av historien för att förstå vad de gör när de raderar den.
Men om nu skoldagen blivit alltför full, måste man inte ansa någonstans?
Kanske. Även om det, som Jon Åsberg skrev om här i Fokus nyligen, finns gott om tid som inte används: svenska elever ligger tio procent under snittet i OECD vad gäller aktiv skoltid och Sverige skulle må bra av ett treterminssystem. Men låt oss ändå anta att något måste bort. Vad vore då att föredra?
Om vi stannar inom historieämnet vore det bättre att knapra på det från andra hållet. Är det något vi alla lider av i övermått, oavsett vad som sker i skolan, är det vår egen tids självupptagna inbilskhet. Är det något som präglar vår tid är det den självklara övertygelsen att vi, i vår tid, gör allt så mycket bättre, klokare och rättare än alla andra tider. Historien reduceras för det mesta till en aningen genant amatörteater att recensera av oss, historiens krona.
Så mitt förslag är detta: skolan ska börja historieundervisningen med en grundlig belysning av antiken. Sedan bör den mycket långsamt arbeta sig framåt. Skulle det slumpa sig så att tiden bara räcker fram till Verdun, eller kanske till och med Waterloo, må det vara hänt. Då kan de mest centrala poängerna därefter —Förintelsen, avkolonialiseringen, murens fall — behandlas i form av intensiva punktnedslag.
Det här vore alldeles klart en mycket bättre nödlösning än den Skolverket föreslår. Kanske är det inte ens en nödlösning. Jag misstänker att vår tid skulle vinna på om fler tänkte mer och bättre om världen fram till industrialismen, snarare än om världen efter postmodernismen.
G K Chesterton skrev att den katolska kyrkan är det enda som räddar människan från det förnedrande slaveriet att vara ett barn av sin egen tid. För oss som genomlidit reformationen är risken att vi fastnar där vi står ännu större. Ska vi ha någon chans alls måste vi börja med att vända upp och ned på förslaget från Skolverkets aningslösa talibaner.
