Tänk om det handlar om något

EU-politik är ett giftpiller om man vill ha läsare. Redan med den meningen har jag antagligen förlorat hälften av er. Men ibland måste man helt enkelt.

Vi är ju numera alltid upptagna av vem som ska regera oss, här i Sverige. Så när Sverigedemokraterna börjar skramla med regeringskris, på grund av EU:s planer på samordnad migrationspolitik, blir både migrationspolitiken och EU i bästa fall bifrågor. Allt handlar om regeringskoalitionen. Men tänk om det här faktiskt handlar om något, alldeles på riktigt.

Snart 75 år efter Schumandeklarationen, 30 efter att Europeiska unionen bildades, 28 år efter att Sverige gick med och drygt 20 år efter euron, lider EU fortfarande av kluven personlighet.

Å ena sidan är ambitionen, längtan och teorin tydlig: EU ska bli en allt tätare union också politiskt. När det talas om ett "demokratiskt underskott" i EU är det en omskrivning för att demokratin ska flytta från medlemsstaterna till EU-nivå. Det är ren logik: demokratisk suveränitet kan inte bäras av två instanser, på helt olika nivå, samtidigt. Unionen ska alltså ha ett parlament, som oundvikligen konkurrerar med de nationella, och det europeiska folket ska uppfostras till att tänka på sig själva som just ett europeiskt folk, inte som tyskar, belgare eller svenskar.

Å andra sidan är det alldeles tydligt att den politiska legitimiteten finns på nationell nivå. Fransmän vill välja fransmän och styras av fransmän. Tyskar vill välja tyskar och styras av tyskar. Svenskar likaså. Det handlar mindre om chauvinism än om historia. Det är svårt att bygga stora gemenskaper som accepterar kollektiva beslut. De vi har är nationella. Det kunde kanske ha varit annorlunda, men det är det inte. Och till och med de gemenskaper vi har knakar i fogarna då och då.

På det stora hela har därför budskapet varit tydligt, då Europas folk tillfrågas om vad de tycker om saken: de vill inte se makten flyttas bort från nationella parlament till EU:s parlament, eller EU:s byråkrati. I Storbritannien var känslan så stark att landet lämnade unionen. Intresset för valen till EU:s parlament är ljumt. I grunden finns en välgrundad misstanke att beslut som flyttas upp i hierarkin kommer att vara svårare att påverka och resultera i makthavare som kan göra lite som de vill.

Den här inbyggda motsättningen inom EU har fött en alldeles särskild strategi inom den kombination av byråkrati och politik som strävar efter en allt tätare union. De vet att det är oklokt att fråga européerna vad de vill. Istället gäller det att rulla fram positionerna vid varje tillfälle som ges. Akuta kriser och brådskande sakfrågor är lämpliga verktyg för att driva unionen framåt. De trilskande medborgarna ska helt enkelt långsamt vänjas vid den oundvikliga utvecklingen mot en allt närmare union.

På det här sättet användes till exempel pandemin till att ta EU närmare beskattningsmakt och en finanspolitisk union, utan att det egentligen föregicks av bredare politisk debatt. De som påpekade att det var vad som skedde – till dem hörde i Sverige ett par professorer i nationalekonomi och juridik – bemöttes med talande tystnad. Rysslands anfall mot Ukraina har givit ytterligare möjligheter av samma slag. Eurons själva konstruktion – en halvfärdig valuta som saknar gemensam finanspolitik – är i sig en permanent potentiell kris som bäddar för ytterligare överstatlighet. Klimatproblemen är ytterligare ett exempel. Och så då migrationen.

Behövs inte ökat överstatlighet i alla eller åtminstone vissa av dessa frågor?

Jo, kanske det. Men det är inte poängen. Poängen är att om man ska trycka upp beslutsmakten på europeisk nivå, bort från nationella parlament, fattar man inte bara sakpolitiska beslut. Man fattar alldeles grundläggande konstitutionella beslut. Man spelar med politisk suveränitet och demokratisk legitimitet.

Man kan hålla med Sverigedemokraterna i sak vad gäller migrationspolitiken, eller inte. Men man kommer inte undan den fråga de väcker och den handlar inte bara om huruvida vi ska ha restriktiv invandring eller inte. Den handlar om huruvida vi ska makt över våra gränser i det avseendet. Det går att argumentera för att vi inte ska ha det. Men då bör man göra sig besväret att argumentera för det. Inte blanda bort korten, som om detta bara handlar om invandringens omfattning. Och inte tro att det bara handlar om en potentiell regeringskris i stunden.

Sverigedemokraterna har genom sina protester satt fingret på något väsentligt: varken denna regering eller tidigare svenska regeringar har någon genomtänkt och begriplig politik när det gäller de stora, övergripande och konstitutionella frågorna inom EU. Sverigedemokraterna har, med förlov sagt, knappast det heller. Men de väjer åtminstone inte för frågeställningen.

En sak är alldeles säker: saknar man en tydlig hållning i dessa frågor är det dem som har en tydlig hållning som har en fördel. Och de som har en tydlig hållning är dem som systematiskt använder Europas kriser för att flytta politisk makt upp i systemet.

Vill vi det? Möjligen, även om jag alldeles klart inte tror det. Men det borde under alla omständigheter inte ske "i ett anfall av tankspriddhet", medan vi är upptagna med att spekulera om möjliga regeringskriser.

***

Läs även: Det sker väl aldrig något oförutsett med skjutglada kriminella?

Läs även: Och sen, då?