Regeringen tar inte ens sina egna beslut på allvar
Toppbild: TT
Är statsförvaltning allvar, eller mest en show?
Dan Eliasson har en alldeles särskild förmåga att dra strålkastarljuset till sig. Kanske inte alltid på det sätt han själv skulle önska, men ändå. Och med Eliasson mitt på scenen hamnar lätt allt annat i skuggorna.
Häromveckan gav regeringen Eliasson kicken från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Häromdagen meddelades det att han istället skulle kliva in på justitiedepartementets enhet för samordning av samhällets krisberedskap, SSK. Efter att ha ansetts tillräckligt olämplig för att inte kunna vara kvar som chef för MSB ska Eliasson alltså istället få ansvar för en enhet som ska sätta parametrarna för hur MSB och andra myndigheter av liknande slag ska utföra sitt arbete.
Det fräcka försvaret för detta är förstår: varför inte? Karln är en erfaren generaldirektör. Han är inläst på just dessa ämnen. Hans anställningskontrakt gör att han ändå kommer att uppbära lön i ett par år till. Är det inte bättre att han tvingas göra någon nytta, snarare än att bara sitta och rulla tummarna?
Jo, kanske det. Men låt oss, för ett ögonblick, släppa Eliasson själv med blicken och plira in i skuggorna bakom honom.
Varför sparkade regeringen Eliasson? Vi behöver ju trots allt inte vara så barnsliga att vi tar det faktum att han formellt avgick på eget bevåg på allvar.
Hakelius: När man kräver villkorslös kapitulation av 74 miljoner amerikaner
Det finns två rimliga skäl till att Eliasson fick sparken. Det ena är att regeringen faktiskt hade förlorat förtroendet för honom. Det andra är att alla andra — myndighetens anställda, andra myndighetschefer, allmänheten — hade förlorat förtroendet för honom. Det ena utesluter förstås inte det andra.
Oavsett vilket är utnämningsmakten ett av regeringens viktigaste maktinstrument. Så vad betyder det när regeringen först avsätter en chef och sedan genast tillsätter honom igen, i en position som är tydligt kopplad till den han sparkats från?
Det kan bara innebära att regeringen inte tar sina egna beslut på allvar.
För att få detta att gå ihop finns egentligen bara en väg ut: regeringen sparkade Eliasson, trots att den fortfarande hade förtroende för honom. Mer än så: regeringen sparkade honom utan att ha kommit till uppfattningen att han i allmänhet hade förbrukat sitt förtroende för mer ansvarsfulla uppdrag. Eller i klartext: regeringen sparkade Eliasson som en enkel mediehanteringsåtgärd. Det vara bara ett sätt att bli av med politiskt besvärande gnäll. När det väl är gjort är det som om inget har hänt, för inget har egentligen hänt, i regeringens ögon. Allt handlade om PR.
Hakelius: När en gemensam apokalyps behövs för att piska fram ett ”vi”
När förtroendet dalar för politiska partier, institutioner och myndigheter ställs ibland frågan varför. Det här är ett illustrativt exempel.
Det fanns, i fallet Eliasson, två försvarbara positioner för regeringen. Den första var att gå i klinch med medierna och drevet. Att säga att Eliasson gör ett bra jobb och att tjafset om hans resa till Las Palmas saknade proportion. Tillbakavisa alla krav på hans avgång och hålla ut tills det hela hade blåst över.
Den andra var att dra slutsatsen att Eliassons dåliga omdöme gjort honom omöjlig. Lyfta bort honom från posten och därefter agera i enlighet med insikten om Eliassons dåliga omdöme, oavsett vad hans anställningskontrakt kräver. Låta honom lyfta sin lön, men inte genast lägga andra ansvarsfulla uppgifter i hans knä.
Båda positioner är möjliga att försvara och principiellt hållbara.
Nu valde regeringen ett mellanting: sparka honom och omedelbart ge honom ett nytt ansvarsfullt uppdrag. Det är detta, inte Eliasson själv, som gör det som skett tidstypiskt.
Inte ens regeringen har längre någon respekt för sina egna beslut. Regeringen försöker inte ens maskera att den fattar utnämningsbeslut som den egentligen inte tror på, bara för att hantera medierna. Det har blivit så självklart att även regeringens kärnuppgifter i första hand är del av ett medialt och politiskt spel, att ingen längre bryr sig om att låtsas något annat.
Allt är en show. The show must go on.
