Tiggeri urholkar värdighet

Mordet på tiggaren Gica i Huskvarna har väckt frågan: hur kan en människa berövas sin mänskliga värdighet, avhumaniseras, till den grad att barn känner sig fria att döda honom?

Exakt vad som skett är ännu inte känt. Det finns många möjliga scenarier, som spänner från olyckshändelse till överlagt mord. Om det senare faktiskt är fallet är det värt att minnas att det är mycket ovanligt att så unga människor begår så grova brott. Det går knappast att förklara det som skett enbart med svepande påståenden om tidsandan. Förövare i fall av det här slaget är oftast avvikande. Men vi vet genom vittnen att offret var utsatt för systematiska trakasserier av en grupp unga pojkar. Det räcker för att den inledande frågan om avhumanisering ska vara motiverad.

Det verkligt obehagliga är att svaret inte är svårt att formulera. Det är tvärtom rätt uppenbart. Och det har formulerats flera gånger, till exempel av Svante Nycander, långt innan den här förskräckliga händelsen inträffade. Här, här och här är några av mina egna texter i ämnet.

Huskvarnabor berättar om hur Gica satt och tiggde utanför köpcentret Rosen, på ett sätt de flesta av oss numera känner igen. De berättar att han var hemlös och bodde i en av stadens parker, tidvis i något slags rudimentärt skydd av plankor. De berättar att han funnits i Huskvarna i fyra år.

Under fyra år har alltså den här mannen suttit på marken och bett förbipasserande om pengar. I fyra år har han sovit utomhus.

Låter det som något som befrämjar mänsklig värdighet?

Det har uppstått en mycket märklig idé i Sverige. Den går ut på att det är bra för oss att se tiggare på gatan, som ett slags empatiövning. Det är ytterst oklart vad den föreställningen baserar sig på. Däremot finns gott om belägg för att människor som dagligen tvingas göra avkall på sin mänskliga värdighet – till exempel genom att tigga eller slå läger i offentliga parker – till slut avhumaniseras i andras ögon. Det är så kastsystem kan fortleva, parallellt med moderna ekonomier och välmående medelklass. Det är så vi hade det här, innan vi fick möjlighet att bättre ta hand om de som behöver hjälp.

Det blir absurt när frågan om avhumanisering ställs, av samma vittnen som berättar om att de sett Gica sitta och tigga i alla år. Det blir absurt att höra dem säga att hans värdighet inte respekterades när tonåringar sparkade på plankorna som var hans nattläger, samtidigt som de själva har accepterat det faktum att han sov i en offentlig park med några plankor som skydd.

Vad är det, om inte avhumanisering?

Det vanligaste argumentet mot att förbjuda tiggeri är att man "inte kan förbjuda fattigdom". Det är det heller ingen som tror. Men vi – och det inkluderar staten – har däremot en skyldighet att förhindra att människor utnyttjas, förnedras och behandlas ovärdigt. Tiggeri i den form vi ser på våra gator är förnedrande, för såväl tiggare som givare, eftersom det bygger på att ena parten överger sin självaktning. Att acceptera tiggeri är därför att inbjuda till avhumanisering av tiggarna. Det är inte märkligare än så.

Den här typen av våldsdåd är, som tur är, mycket sällsynta. Det finns ingen anledning att befara att det är början på något slags epidemi. Men de som försvarat tiggeriet och lägren i våra parker och nu frågar sig vad som skedde med den mänskliga värdigheten och hur avhumaniseringen kunnat få fäste, är naiva på gränsen till det cyniska. De som slåss för rätten att tigga på gatan, utan att låtsas om den förnedring det innebär, bidrar till att underminera den mänskliga värdigheten. Det går inte att smita undan det ansvaret.

Att förbjuda tiggeriet kommer förstås inte att göra fattig till rik. Det är inte heller möjligt för Sverige att ta emot alla EU:s fattiga och bädda in dem i svenska socialförsäkringssystem. Men ett minimikrav är att svenska staten och Sveriges kommuner inte ger sitt bifall till en ordning som oundvikligen leder till avhumanisering och förakt.

Efter Gicas död behöver vi ställa frågan om avhumaniseringen. Men om vi inte är förmögna att acceptera det uppenbara svaret, är det meningslöst.