Hakelius: Väljarnas budskap är tydligt – det normala före det revolutionära
Toppbild: TT
På bara tio dagar vände Joe Biden sin kampanj från dödsmärkt till livs levande och i täten. På skottdagen, förra lördagen, vann han sin första delstat. Nu har Joe Biden ett försprång som Bernie Sanders knappast kan rå på, även om Biden ännu saknar mer än 1 000 delegater för att vara helt säker på vinst.
Det handlar om mer än matematik.
Joe Biden vann i gårdagens val Michigan övertygande, med mer än 50 procent av rösterna. Den delstaten gick, med knapp marginal, till Bernie Sanders 2016, när motståndaren var Hillary Clinton. Det var då en överraskande vinst för Sanders och en viktig sådan.
Michigan tillhör USA:s industriella kärnområde. Det är i precis sådana miljöer som Donald Trump kunnat äta sig in i grupper som annars röstat på Demokraterna. Sanders vinst 2016 visade dels att Hillary Clinton inte hade förmågan att locka de kärnväljare som Demokraterna behövde, dels att Sanders möjligen hade det.
Resultatet i går har samma innebörd, men denna gång till Sanders nackdel.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Håll ögonen på Shekarabi och den kommande pensionsstriden
Det fanns en kort period då det spekulerades i att Bernie Sanders brutit igenom sitt eget glastak. Att Sanders hade tillräckligt många lojala anhängare för att aldrig falla under en viss nivå stod klart, men det verkade lika klart att han hade en övre gräns som låg relativt nära den undre gränsen. Sanders verkade dömd att pendla i ett smalt band, under den nivå han skulle behöva för att bli presidentkandidat. Hans överraskande stora framgångar i de första delstaterna som hade möjlighet att välja, verkade tyda på att han till sist lyckats finna stöd utanför sina kärntrupper.
Den teorin höll inte riktigt för förra tisdagens ”superval”. I gårdagens val grusades den helt. De ställen Sanders lyckas ta hem, förutom sin egen hemstat Vermont, är huvudsakligen universitetsorter, eller starkt vänsterliberala fästen av liknande slag. Han är på det stora hela är en nischkandidat för yngre aktivister, universitetsradikaler och en medial vänster.
Joe Biden, å sin sida, började katastrofalt, men har under de senaste tio dagarna visat att han inte bara kan vinna södern, där han sedan länge haft en stark ställning bland svarta väljare, utan också mellanvästern och de nordöstra rostbältesstaterna. Biden är uppenbarligen den kandidat som lyckas samla den bredaste koalitionen bakom sig, när tävlingen till sist blev en tvekamp.
Bidens kampanj har kritiserats för att den saknar energi och för att den 77-årige kandidaten ibland påminner om en mumie. Den kritiken försvinner inte automatiskt tack vare primärvalsframgångarna. Det finns spridda och välgrundade tvivel om Biden verkligen kan slå president Trump, vilket trots allt är huvuduppgiften.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Danskare för var dag som går
En viktig förutsättning för att Biden ska ha en chans är hur hans eget parti nu agerar. Om Bernie Sanders, sin vana trogen, fortsätter sin kampanj långt efter att han i praktiken förlorat, kommer det att fördröja Demokraternas mobilisering för huvuduppgiften. Om Sanders närmast sektlika anhängare inte vill acceptera att deras kandidat inte nådde fram kan Demokraterna tas över av bitterhet och konspirationstänkande. Bernie Sanders har redan börjat skylla ”media” och andra yttre förutsättningar för sina resultat. Om Sanders anhängare hellre står över än stöttar en annan demokrat än Sanders, kommer Biden i praktiken att representera ett parti som inte längre finns.
Den här primärvalssäsongen, även om den inte är över än, kom till sist att handla om ett rätt tydligt val:
Vill ni vända upp och ned på USA och åstadkomma ett radikalt skifte? Det var Sanders bud.
Eller är ni trötta på radikala skiften och längtar tillbaka till det normala? Det är Bidens bud.
Svagheten i Bidens bud är att det inte är säkert att det finns något ”normalt” att återvända till. Den tanken bygger på den felaktiga föreställningen att allt vore som vanligt, om bara Donald Trump försvann. Den bortser från att Trump, även om han i många specifika fall är en orsak till just de beslut som tas, i grund och botten snarare är en effekt av en samhällsförändring som inte går att rösta bort.
Men hur det än är med det, har demokraterna nu i praktiken valt den kandidat som vill föra USA tillbaka till det normala. De unga aktivisterna och universitetsradikalerna är alltför aparta för att få partiet med sig. Det kommer att vara svårsmält för många, även på den här sidan Atlanten.
