Trestavig enstaving

Det är trots allt något tryggt med att folkpartister — det är ändå folkpartister de är, egentligen — ser Erik Ullenhag och fylls med entusiasm.

Jan Björklunds långa partiledarskap kan ge det felaktiga intrycket att Liberalerna lunkat på i samma spår i åratal. Det är inte sant. Partiet har snarare prövat sig hit och dit, kastat lite åt vänster och en hel del åt höger. Omväxlande positionerat sig mot moderater, kristdemokrater och centerpartister och, i viss mån, socialdemokrater. Det är inget konstigt med det. Den folkpartistiska själen är av goda strategiska skäl, möjligen också av mer existentiella skäl, en sann mittenpartisjäl. Alla partier måste ha en maktstrategi och det här partiets strategi är särskilt lättbegriplig: det gäller att kunna gå åt båda hållen. Ibland samtidigt. Om Liberalerna definitivt väljer sida är de inte maktspelare längre, bara röstboskap.

Faran åt andra hållet är förstås att partiet förhåller sig så mycket till andra, att det förlorar sig självt. Och där någonstans finns Liberalerna nu, strax under fyra procent i mätningarna.

Men så flyger Erik Ullenhag in från Amman.

Man kan klämma och vända på saken i timtal, men att Ullenhag nu samlar stöd från allt större delar av partiet beror nog egentligen på en sak: han förkroppsligar partiets verkliga själ. Så här ser en folkpartist ut. Så här fungerar och resonerar en folkpartist. Fortfarande, kan tilläggas. För Ullenhags framgångar, som nu antagligen nått förbi den punkt då de blir självförstärkande, leder tankarna till Ola Ullsten och möjligen en yngre Bengt Westerberg. Ullenhag påminner om enstavingarna, som Hasse Alfredson kallade dem: Blix, Cars, Tham.

Det här är ett parti som i själslig, eller åtminstone existentiell kris, flyr till sina rötter.

Det kanske är en bra strategi. Vi får väl se.

Men inte ens att välja Erik Ullenhag löser det grundläggande maktdilemma som Liberalerna hamnat i och som till stor del är skälet till deras problem.

Att inte definitivt välja sida var enklare, när det fanns två väldefinierade block. Så är det inte längre. Det har försatt Liberalernas strategi i gungning. Decemberöverenskommelsen var, från Liberalernas sida, ett sätt att försöka återskapa samma strategiska mittenposition mellan två block på konstgjord väg, genom att låtsas att Sverigedemokraterna inte finns. Skulle Liberalerna få bestämma själva hade DÖ fortfarande varit i bruk, men det var en för fräck kortslutning för att passera. Januariöverenskommelsen, Jöken, bygger i grunden på samma idé, men har gjort något mer än att bara flytta fram en månad i tiden.

DÖ var tänkt som en balanspunkt. Ett slags ny jämvikt. Jöken är något annat. Det är förstås omöjligt i längden att både diktera regeringens politik och anse sig vara i opposition. Jöken är på så sätt bara en början. Den måste leda till något annat. Det finns i stort bara två vägar: antingen bryts avtalet och då gäller opposition. Eller så kvarstår avtalet och får då sina oundvikliga konsekvenser: att de partier som står bakom avtalet slutar låtsas att de inte är en del av regeringsunderlaget.

Vi är, i ganska rask hastighet, på väg mot det senare. Centerpartiets kohandel med Socialdemokraterna kring ärendet Annika Strandhäll var ett tydligt tecken. Och inom Liberalerna är nu kandidaterna sugna på att få sina egna tjänstemän på departementen, för att kunna följa upp Jöken. Till skillnad från Centern har Liberalerna inte så djupa fickor att de har råd att bygga upp sin egen skuggorganisation till regeringen. Och även om de hade det är det en sämre lösning, något Centern garanterat kommer att acceptera inom en inte alltför lång tid.

Alltså: Ullenhag eller ej står Liberalerna inför ett val. Håller de fast vid att varje samröre med Sverigedemokraterna är otänkbart, har de i praktiken och för överskådlig framtid placerat sig som ett stödparti till Socialdemokraterna. Den strategiska styrkan av att stå mellan två block skulle gå förlorad. Det innebär förstås inte att Liberalerna skulle bli maktlösa. Socialdemokraterna är också hårt pressade och deras vilja och förmåga till makt är så stor att de är villiga till stora kompromisser för att sitta kvar. Men ju djupare Liberalerna gräver ned sig på de Socialdemokratiska ängarna, desto ihåligare ekar deras hot om att gå åt andra hållet. Det finns inget andra håll om Liberalerna själva uteslutit det. Och då blir det billigare att köpa deras stöd.

Erik Ullenhag är Folkpartiets själ. Men paradoxalt nog stakar han samtidigt ut en väg som i grunden skulle urholka partiets mittenpartisjäl.

Det här är ett parti som inte kan slita sig från drömmen om att allt snart måste bli som förr igen: två beröringsbara block med Folkpartiet i mitten. För det nya politiska landskapet finns en idé om en ledare, men inte en genomtänkt idé om en ny strategi.