Simpel analys av Trumps tullar

Storbritannien dominerade fullständigt, till att börja med. Kraften i den industriella revolutionen kunde ingen tygla. Det enda sättet att möta britternas dominans var att härma dem. Belgien gjorde det. Tyskland gjorde det. Resten av Europa gjorde det. Det skapade någon form av balans, men också konflikter. När USA tog efter fick världen en ny helt dominerande makt: ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt.

Nu är det Kinas tur.

I vart och ett av de här fallen – och alla som jag hoppat över, som Japan – har den ekonomiska makten gått hand i hand med den politiska och, oftast, militära. De ekonomiskt dominanta makterna har satt sin prägel på hela världen. Så kommer det att vara i framtiden också.

Det här är självklarheter. Men av något skäl verkar den ekonomiska tillväxtens strategiska betydelse sällan intressera svenskar. Det är som om det vore oartigt att påpeka kopplingen mellan det ena och det andra. Som om det är ett etikettsbrott att inte tala om pengar, och enbart pengar, i ekonomiska sammanhang.

Det är inte säkert att det finns något bakom Trumps stål- och aluminiumtullar, annat än ett försök att flirta med vissa väljargrupper. Men bakom Trump själv finns de som tänker längre. De har dragit slutsatsen att nuvarande handelsordning visserligen gynnat USA och USA:s allierade, men att den uppenbarligen gynnat Kina mer. Kinas relativa ekonomiska styrka har vuxit och växer så snabbt att USA snart kan hamna i Kinas strategiska skugga. De begriper att tullar och handelskrig kommer att bli dyrt, även för USA, men de tänker sig att det kommer att lägga större hinder i vägen för Kina. De vill lägga hindren där, innan det är för sent. De är beredda att ta en ekonomisk kostnad för en strategisk vinst. De vill helt enkelt inte vara de sista kapitalisterna, som tullfritt säljer de rep de ska hängas i.

Problemet är att inget tyder på att tullar påverkar den saken. Tullar skapar en kostnad, utan att ge en långsiktig strategisk vinst. Tidigare skiften av strategisk-ekonomisk makt har tuffat på, oberoende av handelspolitik. USA trädde fram som stormakt ömsom under frihandel, ömsom under tullkrig. Handelspolitiken hade stor inverkan på tillväxt och välstånd i alla berörda länder, men inte på USA:s framväxt som supermakt. Det finns inga goda skäl att tro att något annat gäller för Kina. De underliggande ekonomiska krafter som ger strategiska skiften är helt enkelt mycket djupare än de som handelspolitiken kan påverka. Särskilt för ekonomier med en så stor hemmamarknad som USA eller Kina.

Den som bryr sig om svensk ekonomi kan aldrig vara för tullar. För Sverige är handelspolitik och ekonomisk makt intimt förknippade. Men det är för enkelt att förklara amerikansk protektionism med att Trump inte fattar vad han talar om, eller att allt bara är billig populism.

Det finns all anledning i världen att oroa sig över det strategiska skifte som är på väg att göra Kina till världens dominerande makt. Det är bara svårt att se att det går att göra något åt det.