Två vänsterfötter

Frågan är vem som för.

Inte inom Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt är ohotad ledare, populär även utanför det egna partiet och dessutom med omvittnat hårda nypor. Partisekreteraren Aron Etzler är en omtyckt enmanstankesmedja. Tillsammans bildar de Vänsterpartiets självklara nav.

Nej, inom Vänsterpartiet råder inget tvivel om vem som för. Men så har vi den eviga dansen med Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet är på offensiven. Det finns självförtroende, höga ambitioner och internationella förebilder. Det handlar i hög utsträckning om att bli drivande, snarare än att vara reaktiv. Att inte låta Socialdemokraterna diktera riktningen, utan snarare driva det stora partiet framför sig.

Men hur?

Riksdagen ser ut som den gör. Vänsterpartiet finns där det finns på den politiska skalan. Det är inte ett mittenparti och vill inte vara det. Så vad ska Vänsterpartiet egentligen hota med? Vart ska partiet gå, om det inte backar upp det socialdemokratiska regeringsalternativet?

Det är Vänsterpartiets klassiska dilemma. Inlåst på vänsterflanken.

Men Sjöstedts och Etzlers vänsterparti har ingen lust att vara ett maktlöst gäng frasradikaler. De vill vara ett slags pragmatiska populister, hur det nu går ihop. Riktiga maktspelare, som påverkar politiken och samlar kraft ur en bred koalition av sympatisörer.

Det var därför det var så viktigt för Vänsterpartiet att få uppträda inför LO:s ledning i februari i år. För det enda sättet för Vänsterpartiet att bryta inlåsningen på vänsterflanken är att göra det utanför riksdagen. Om partiet lyckas bygga tillräckligt mäktiga koalitioner med andra grenar av arbetarrörelsen – vissa fackförbund och hyresgäströrelsen ligger främst i ordningen – kommer förhandlingspositionen gentemot Socialdemokraterna att förändras till det bättre. Får Vänsterpartiet tillräckligt mäktiga allierade utanför riksdagen, kan partiet inte bara tas för givet.

Å andra sidan skulle Vänsterpartiet aldrig släppts in till LO:s ledning, utan Socialdemokraternas godkännande. Karl-Petter Thorwaldsson sitter trots allt i Socialdemokraternas verkställande utskott. Att Vänsterpartiet släpptes upp till LO beskrevs med rätta av vänsterpartisterna som en historisk händelse, men från Socialdemokraterna såg det snarare en taktisk detalj.

Låt Sjöstedt få den lilla segern. Det är bra att ha lite ordning på vänstern, både inom och utom Socialdemokraterna. Lite får man bjussa på för att kunna räkna hem Vänsterpartiet utan onödigt krångel.

Men, alltså, frågan är vem som för.

Socialdemokraterna är övertygade om att de leder dansen. De är medvetna om att de tar en liten risk genom att bidra till att legitimera Vänsterpartiet i bredare vänsterkretsar, men det är Sverigedemokraterna, inte vänstern, de är rädda att förlora röster till.

Vänsterpartiet vet förstås om att Socialdemokraterna tror att de för. Men de är övertygade om att Socialdemokraterna underskattar Vänsterpartiets styrka. Det kanske börjar med att LO och Socialdemokraterna kontrollerar den interna maktförskjutningen inom arbetarrörelsen, men när förskjutningen väl börjat får den sin egen kraft. Den tänker Vänsterpartiet surfa på.

De grundläggande förutsättningarna är goda. Vänsterpartiets framgångar har alltid byggt på att Socialdemokraterna gått åt höger, av egen vilja eller av nödvändighet. Nu sitter den socialdemokratiska regeringen på ett centerpartistiskt mandat, som till stor del består av liberal plakatpolitik — en nödvändighet för att Centern skulle kunna sälja sitt sidbyte internt. Det är som på beställning från Vänsterpartiet.

Socialdemokraterna anstränger sig för att konstruera motvikter. Regeringens Jämlikhetskommission är en sådan motvikt. Att behandla den interna vänstergruppen Reformisterna med generositet och välvilja en annan. Det är på det sättet Socialdemokraterna vill se till att de kan fortsätta att styra dansen, trots att planen är riggad för Vänsterpartiet.

Men lita till att Vänsterpartiet kommer att göra allt det kan för att ta över.