Tvåfrontskriget har inletts
Socialdemokraternas själsliga kris har kommit ikapp dem. Och Sverige dras med.
Toppbild: TT
Så blev Natoanslutningen till sist en partipolitisk fråga ändå. När Socialdemokraterna svängde i frågan om svensk Natoanslutning var det en förändring av ungefär samma magnitud som om de hade deklarerat att de från och med nu var nyliberaler. Det var som om Christer Sturmark berättat att han funnit Jesus.
Eller, för att vara mer precis: det var som om Christer Sturmark meddelade sin frälsning och förväntade sig att ingen var ofin nog att fråga "vad fan hände?".
Eller, för att vara ännu mer precis, det var som om Christer Sturmark annonserade att han gått i kloster, förväntade sig att ingen var ofin nog att undra vad som skett och fick som han ville.
För, handen på partiboken, nog är det lite märkligt, trots världsläget, att det bara tog ett par, tre veckor innan det bara var ett faktum bland andra – skitvädret, solens uppgång, lördagsfyllan – att Sveriges största parti bytt själ?
Jodå, det finns något slags prejudikat: EU-medlemskapet. Den gången, hösten 1990, bytte partiet fot en månad efter en partikongress, där allt hade låtit ungefär som vanligt: det gick inte att förena medlemskapet med neutralitetspolitiken. Men den gången blev det ändå en efterföljande debatt, till och med en folkomröstning. Inte den här gången.
Förrän nu, då.
Sverige har klantat till sin ansökningsprocess. Man kan skylla allt på Erdogan, men nog måste man vara rätt träskallig för att bedyra att inget kunnat göras bättre från svensk sida. Exakt hur kan man tvista om. Antagligen ligger det en hel del i det efterkloka rådet att man skulle ha låtit Nato ta hand om sin inre fiende Turkiet, snarare än att börja en egen förhandling. Antagligen ligger det lika mycket i konstaterandet att överenskommelsen med Amineh Kakabaveh kom att bli mycket dyrare för Sverige än den socialdemokratiska regeringen trodde, när den lagade efter läge för att behålla makten. Kanske var allting oundvikligt, eftersom Sverige importerat andra länders konflikter och underhållit dem i sin iver att vara världssamvete. Men gjort är gjort och till skillnad från själva huvudfrågan om Sveriges medlemskap i Nato är ansökningsprocessen en fråga där samtliga stora partier, denna och förra regeringen, alla har fingrarna i köttkvarnen.
Men politik är politik och därför har det nu blivit dags att peka med de fingrar som finns kvar.
Att inte ens de stackars finländarna har sisu nog att hålla ut i evighet må vara dem förlåtet. De har 1340 kilometer skäl och ett vinterkrig som talar för att de snarast behöver kliva in i försvarsalliansen. Men i Sverige, denna lyckligt lallande parodi på en nationalstat, föreligger ingendera. Här föreligger istället Socialdemokraternas behov av att massera sin egen fantomsmärta. Politiker i andra partier må ha glömt att Socialdemokraterna bytt själ, i hopp om att kanske nå hamn om alla sitter i båten. Journalister må ha glömt att Socialdemokraterna bytt själ för att …
Ja, det är lite oklart. Kanske bara därför att de är Socialdemokrater och i kraft av det både spelar spelet och lägger fast reglerna för hur det ska spelas. Men Socialdemokraterna själva, de har inte glömt. De vet inte längre vad de egentligen står för och hoppades att ett snabbt Natomedlemskap skulle vinna dem ytterligare tid att komma på något.
Nu blev det inte så. Och då sket det sig.
Grundtipset är egentligen fortfarande detsamma: Sverige kommer att bli Natomedlem inom en snar framtid. Basarpolitiken kommer att nå vägs ände och kanske har till och med regeringen lärt sig något användbart på denna utflykt i terrängen. Men nu är vi i ett läge när en väsentlig del av den här processen kommer att handla om Socialdemokraternas själsliga kris. Och de kommer att göra allt de kan för att placera krisen utanför det egna partiet. De behöver en yttre fiende, eller åtminstone en yttre fummeljöns, för att se till att samtalet inte handlar om den fullständigt enastående och i grunden helt oförberedda omstöpning av den egna själen som de vill att så få som möjligt tänker på.
Är det bra för Sverige? Naturligtvis inte. Men möjligen är alternativet ännu värre. Vi har trots allt de partier vi har och främst bland dessa är Socialdemokraterna. Börjar de vackla vore det riktigt illa för Sverige. Så nu är det upp till alla andra partier, främst de som sitter i regeringen, att låsa käkarna kring lämplig pinne och uthärda smärtan i detta patetiska spel. Det är inte en behaglig tanke, men det är redan ett faktum att Erdogan och Morgan Johansson från och med nu kommer att turas om att göra vad ingen borde göra mot ett oskyldigt litet land i norra Europa.
Close your eyes and think of Sweden.
***
