Ukraina: vårt ombud i proxykriget
Krig genom ombud, ”proxy war”, är en elegant term. Den döljer en moralisk malström.
Toppbild: TT
Sergej Lavrov, allt mer lik Westernfilmernas begravningsentreprenörer, hade en bra dag i går. FN:s António Guterres skänkte honom möjligheten att få lägga ut texten om ukrainska ”nazister”, med en representant för världssamfundet som stillatigande vittne. Han fick rassla med kärnvapnen igen och innan dagen var slut klämde han in anklagelsen om att väst bedriver krig mot Ryssland med Ukraina som ombud.
Nazister och kärnvapen börjar bli lite nattståndna. Kriget via ombud är något annat, eftersom det inte bara rör sig om hetluft och feberdrömmar.
Den amerikanske försvarsministern Lloyd Austin sade häromdagen att USA:s mål i Ukraina är att försvaga Ryssland militärt till den grad att invasioner av det här slaget blir omöjliga. Det är en god ambition, även om det är oklart om den är genomförbar; ett stukat Ryssland kommer knappast att vilja rusta ned. Man det är också i praktiken ett erkännande av att USA och väst bedriver krig per ombud i Ukraina.
Det handlar inte om någon kålsuparteori. Hade Ryssland inte invaderat Ukraina hade inte ombudskriget uppstått. Orsakerna till att vi hamnat här kan vara många, men skulden för att vi är där vi är, faller reservationslöst på Ryssland. Ändå är vi nu i ett läge då de högstämda solidaritetsdeklarationerna med Ukraina börjar få en falsk underton.
Ukraina vädjar om vapen och väst skickar vapen. Så långt inget konstigt. Det enda klagomål Ukraina haft är att för lite vapen skickas och det alltför sent. Ukraina och väst har ett gemensamt mål i att Ryssland förlorar sitt angreppskrig. Det är inte heller konstigt. Problemet uppstår därför att väst dessutom har ett annat mål, kanske till och med överordnat det förra: att inte dras in i direkt konflikt med Ryssland.
Ukraina slåss för sin existens. Det tredje världskrig väst vill undvika – att Nato ställs mot Ryssland – skulle avsevärt försämra Rysslands militära läge och avsevärt förbättra Ukrainas, oaktat alla andra komplikationer. Det är den här skillnaden i mål och intressen som skapar ett växande moraliskt dilemma för väst.
Att förse Ukraina med allt mer avancerade vapen, utbildning, spaning och underrättelser är å ena sidan en solidaritetshandling med Ukraina. Å andra sidan är det, i kombination med oviljan att själv gå i strid, ett medvetet val att göra Ukraina till ett slagfält och ukrainarna till kanonmat i en strid som egentligen är lika mycket vår som deras. Vi talar gärna och mycket om västs solidaritet och uppoffringar, men det är i mycket högre grad ukrainarna som offrar sig för oss. Och det är vi som offrar dem.
Vad är slutsatsen? Den kan förstås inte vara att vi i stället bör lämna Ukraina att gå under. Men det finns en punkt då det blir svårt att försvara ett indirekt engagemang som förvandlar ett helt lands befolkning till spelpjäser att offra i en konflikt som är lika mycket vår som deras.
Vad förväntar vi oss att ukrainarna ska känna för oss, om de efter månader av krig faktiskt slår tillbaka Ryssland? Tacksamhet? Vore inte bitterhet rimligare, trots alla vapen?
Lavrov talar om ombudskriget för att skrämma väst att sluta skicka vapen och ge stöd. Det kommer inte att lyckas. Men han sätter fingret på ett verkligt problem: ju längre det här pågår, desto svårare blir det att försvara att Ukraina ensamt ska bära bördan av ett hot mot hela västvärlden.
***
