Upplevelseekonomins nya offer

Festivalsäsongen är igång. Förr campade festivalbesökare på åkrarna kring Hultsfred, numera är det stadsfestivaler som lockar: Summerburst, Lollapalooza, Way Out West, Swedish Rock, Peace & Love och många andra.

Det speglar en förändring som synts i många år – konsumenter i allt högre utsträckning väljer att lägga pengar på upplevelser framför prylar. Att festivalbesökarna blir äldre, bekvämare och inte vill dricka öl i blöta tält – ja, det är väl en annan trend.

En undersökning från Harris Group visar att hos den generationen som brukar kallas för millennials (födda 1980-1996) så föredrar 78 procent att lägga sina pengar på upplevelser framför prylar.

Klädkedjor som H&M och många andra har märkt av detta. I klimathänseende är det väl rimligt. Ytterligare tio klädesplagg har få fördelar jämfört med att gå på en musikfestival. Det senare framstår som klart roligare, även om det bara är en fysisk version av en Spotify-spellista; någon annan har ju som bekant gjort urvalet av artister.

Ett par krafter driver också på upplevelseekonomin: sociala medier, transparens och i många fall att det är motsatsen till skärmtid.

I första hand, numera går det via sociala medier följa vänner och andra med på deras upplevelser. Vare sig det är vandringsresor, fallskärmshopp, weekendresor eller restaurangbesök. Ens likes banar sedan väg för riktad reklam i samma flöden, och plötsligt har man spontanköpt en resa.

Transparensen handlar om att alla numera har informativa sajter med prislistor, vilket också förenklar och driver fram köpbeslut. Om konsumenter förr (nåja, några år sedan) spontant handlade ett par jeans i mobilen, går det lika lätt i dag att ligga i sängen och spontant köpa ett fallskärmshopp. Eller en vandringsresa.

Sedan ska man inte underskatta lusten att röra sig sig bort från arbetets datorskärm, Netflix-maraton vid dumburken och mobilskärmen ständiga närvaro. I det sammanhanget framstår upplevelser som äkta, fysiska och värdefulla.

I princip alla företag som riktar sig till konsumenter har tagit fasta på detta och gjort det till en del av sin affär. Hotellbesöket är inte bara övernattning utan en besöksupplevelse. Restauranger erbjuder inte en måltid, utan en matupplevelse, spinningpasset är inte bara motion utan en träningsupplevelse. Allt är YOLO och carpa dagen. Upplevelsen ska dessutom vara Instagramvänlig.

Utvecklingen tycks inte ha några förlorare, eller?

Upplevelseekonomin närs av det flyktiga, det efemära och omsättningen bygger på att konsumenten betar upplevelsen som om vore det en att göra-lista. Ett besök på stjärnkrogen Frantzén innebär självklart material till Instagram, men ett återbesök har knappast något värde.

Bucket-listan ska betas av och den rymmer knappast upprepningar eller långsiktiga investeringar i ett eget intresse, utan handlar om att hoppa från en sak till nästa. Som andan faller på.

Jag vet inte, men är konsekvenser av detta som vi ser i Stockholm just nu. Konsertlokaler får lägga ner. Allt för få stödjer en scen och då resulterar det i nedläggningar. Som i fallen med queerbaren Bitter Pills, Debaser Strand vid Hornstull, Kägelbanan vid Mosebacke och Kraken i Slakthusområdet (som DN rapporterat om).

Att ständigt svajpa mellan nya upplevelser gör att sådant som kräver upprepade investeringar inte har framtiden för sig.