Ur ”bör” följer inte ”är”

Partiledardebatter kan pröva vårt tålamod, vårt humör och förnuftet självt. Men mest av allt prövar de vår tro.

Söndagens debatt i Agenda handlade åtminstone delvis om att det är val till EU-parlamentet om några veckor. Det prövar vår tro på EU. Inte i den enkla meningen om EU är bra eller dåligt, eller om vi ska vara med eller inte, utan i en betydligt mer svårgripbar mening.

Tror vi på att det finns något slags verklig politisk gemenskap i de 28, snart 27, medlemsländerna? Finns någon egentlig möjlighet att fatta kollektiva beslut av större vikt? Och om det gör det, finns någon vilja att acceptera ett enda europeiskt beslut, i länder så vitt skilda som Ungern och Danmark, Polen och Nederländerna, eller för den delen ens Frankrike och Tyskland?

EU-entusiaster satte ett väldigt hopp till Frankrikes Emmanuel Macron i det avseendet. Han skulle staka ut en ny, framtidsinriktad färdväg för EU, som skulle väcka entusiasm över hela kontinenten. Det höll tills han faktiskt presenterade sin ”vision”. Den lyckades mest illustrera hur olika politiken fungerar i olika europeiska länder. Tyskarna var bland de första att ställa sig kallsinniga.

Så vad är det i så fall partiledarna lovar och försöker sälja på oss i sina löften inför EU-valet? En dröm? En hypotetisk utveckling, om världen såg annorlunda ut? En väldigt, väldigt långsiktig plan? En tro?

Det som ligger närmast till hands är nog att politik allt mer kommit att handla om att skylta med intentioner än om faktiska resultat, eller konsekvenser. Det gäller inte alls bara EU-politiken.

Lag och ordning var en annan fråga under gårdagens debatt. Det är ofta en fråga numera. Det är rätt underligt, om resultat vore det viktiga, eftersom det var länge sedan det fanns en sådan enighet om behovet av lag och ordning. Visst finns skillnader mellan partierna och de föreslagna anslagen, men i huvudsak är alla – inklusive Vänsterpartiet vissa dagar – ense om att det behövs mer krut inom ordningsväsendet. Recepten är anmärkningsvärt lika: fler poliser, längre straff, mer resurser och så vidare.

Om resultat vore det viktiga vore väl detta en övermogen fråga? Det är ju bara att konstatera att man är överens, fatta besluten och lösa problemen. Sedan kan man prata om frågor där man faktiskt är oense. Men istället blir det tvärtom.

Det beror på att det handlar om intentioner. Lag och ordning är inte ett problem att lösas, eller åtminstone inte bara ett problem att lösas. Det är ett verktyg för att få dig att tro på politiker X eller Y:s intentioner. Alla pratar om saken och tycker ungefär likadant, inte för att de är ivriga att få saker gjorda, utan därför att de konkurrerar om att framstå som den person som har bäst intentioner i frågan.

I mörka stunder kan man ana något annat. Nämligen att det ytterst är vår tro på vad politiken faktiskt kan åstadkomma som sätts på prov.

Säg att de nästan samstämmiga politikerna i lag- och ordningsfrågor faktiskt gick samman och fattade sina beslut. Tror ni att problemen med rättsväsendet skulle vara lösta? Tror ni att polisen skulle sluta skriva av vart och vartannat ärende, utan att ens utreda det? Tror ni att gängskjutningarna skulle upphöra?

Ibland smyger sig misstanken på att det här samhället har blivit så komplicerat dysfunktionellt att ingen egentligen kan styra det längre. Eller ens styra upp det. Vart man än kastar pengarna, hur goda intentioner man än har, lunkar utvecklingen på i slumpmässig riktning, en aning tankspritt och ineffektivt, men fullständigt obevekligt.

Tänker man så blir partiledardebatten ett slags religiös ritual. En magisk handling för att hjälpa oss att försöka besvärja känslan av maktlöshet.

Men kanske är det bara tankar som hör måndagar till.