Ut med politiska domare

Vi lever i ett land där politiska partier varnar för att politiken ska lägga sig i rättsskipningen. Samma politiska partier utser i kommun- och regionfullmäktige nämndemän, nästan uteslutande partiföreträdare, till domstolarna.

Partierna vill förstås inte prata om just den saken. Och därför blir det extra pinsamt för Socialdemokraterna nu, när partiet av misstag väckt frågan. Två av partiets nämndemän i hovrätten för Västra Sverige har avgått efter uppenbart tryck från partiets företrädare. Socialdemokraterna befarar att det korkade snippadomslutet ska stänka på partiet.

Att nämndemannasystemet är djupt problematiskt behöver inte ens diskuteras. Domstolar där de dömande sitter på politiska mandat och politiska meriter hör inte riktiga demokratier till. Det är sådant folkrepubliker brukade ägna sig åt. Och det är sant oavsett om man kan leda i bevis att politiken påverkar juridiken, eller inte. Det är sant oavsett om nämndemännen är samhällets skarpaste och mest oförvitliga representanter, eller lallande halvidioter. Det är sant oavsett om partierna lägger sig i nämndemännens beslut, som Socialdemokraterna nu gjort, eller inte. Det är sant oavsett om det här är en fin gammal tradition eller inte.

Det handlar nämligen om principer. Närmare bestämt precis den princip partierna stöder sig på när de varnar för vad som sker i ungerska och polska domstolar. Det är djupt genant att partierna samtidigt håller fast vid nämndemannasystemet och till och med utsätter sina nämndemän för politiska påtryckningar.

Det råder ett slags uppgivenhet i den här frågan. De som ser principvidrigheten brukar alltid hänga på brasklappen: "men det här går inte att ändra, för partierna vill inte, så vi kanske får nöja oss med lite småreformer …".

Men varför det? Varför ska de politiska partierna komma undan med det här oförsvarliga dubbelspelet? Hur länge ska vi låta partiintresset sättas före en av de mest elementära principer som finns i en riktig rättsstat?

Det sägs ibland, bland partiföreträdare som vill blidka de mer konservativa och reformistiskt lagda, att nämndemannasystemet är en viktig del av gammal svensk rättstradition. Att det inte bara vore ohistoriskt, utan dessutom oaktsamt, att göra sig av med det.

Det är båg.

Visst finns trådar långt bak till medeltiden, och säkert ännu tidigare, men det system vi har i dag har väldigt lite med det historiska inslaget av nämndemän att göra. Länge fungerade nämndemän mer likt juryn i de anglosaxiska rättssystemen. Bara gradvis fick de en ställning som till sist blev jämlik de lagfarna domarna, med kulmen så sent som 1983, då nämndemännen fick individuell rösträtt. Den direkt olämpliga ordningen att nämndemännen är kopplade till och utses av partier är också av sent märke, även om förändringen skett gradvis och smygande. Det var till exempel på sjuttiotalet det bestämdes att fördelningen av nämndemän skulle överensstämma med mandatfördelningen i kommun- och regionfullmäktige.

Det principvidriga system vi har nu är helt enkelt grundat i en demokratisyn som hör hemma i totalitära stater. Det blev så här, inte därför att Sverige har en lång, intressant, välfungerande juridisk tradition, utan därför att de dominerande partierna under 1900-talet – främst Socialdemokraterna – stod med ena benet i väst och det andra i de socialistiska diktaturerna. Vårt nämndemannasystem speglar inte självägande odalbönder, utan 1900-talets principlösa tredje vägenpolitik, som inte vill ta ställning mellan demokrati och diktatur.

Nu har partierna en chans att göra upp med detta. De kommer inte att göra det, för de är alla lika pinsamma i den här frågan.

Det är faktiskt upp till oss – jurister, journalister, medborgare – att tala om för dem att det räcker nu. De får hitta andra sätt att belöna sina partistiska trotjänare.

***

Läs även: "Många nämndemän har en politisk agenda"

Läs även: Ska vi hellre fälla än fria?