Utan karta i träsket

Det fanns en sakfråga, till och med en principfråga, men den drunknade.

”Det nya politiska landskapet”, har det kallats. Det är en sankmark som ännu saknar säkra stigar och där alla påståenden om fast mark snarare är besvärjelser. Varje sakfråga förminskas till verktyg för att försöka sätta kartan, inta kommandohöjderna, men målsättningarna är för motstridiga och verklighetsuppfattningen alltför lik önsketänkande.

Varför valde Moderaterna att lägga fram misstroendeomröstningen mot Annika Strandhäll någon vecka före Konstitutionsutskottet blev färdigt med sin granskning?

Det ena är inte beroende av det andra, har Ulf Kristersson påpekat. Visst. Och om formalia var frågan vore det ett bra svar. Men frågan handlar om politik.

Så varför?

Det hade kommit nya vittnesmål som gjorde det än mer uppenbart att Strandhäll inte bara sparkat Försäkringskassans Ann-Marie Begler på politiska grunder, utan att hon därefter aktivt försökt blanda bort korten. Det är ett rätt grovt övertramp. Regeringen litade till att svensk ”samarbetsanda”, baserat på tjänstemäns ovilja att stöta sig med Sveriges främsta maktparti, skulle segra. Begler skulle backa upp, eller åtminstone inte motsäga, Strandhälls falska version av vad som inträffat. I utbyte skulle hon inte svartlistas – piska  och få en annan juste födkrok – morot.

Begler spelade inte med. Det gav andra centralt placerade personer råg i ryggen att inte heller göra det. Regeringens politiska maktspel med Försäkringskassan ställdes i öppen dager och Strandhäll ertappades med att vilseleda sina granskare.

Men ärendet i sig var inte på något sätt akut. Annika Strandhäll utgör inte en fara för riket. De nya vittnesmålen finns kvar. Ingen fakta i ärendet riskerade att gå förlorade. Så varför hade Moderaterna så bråttom?

Det rådde valrörelse och opinionen såg inte något vidare ut för Moderaterna. Kanske skulle Sverigedemokraterna bli större i EU-parlamentsvalet. Det vore en värre nesa och framförallt ett större strategiskt problem, än när Miljöpartiet överglänste Moderaterna 2014. Och det i ett läge när partiet mest av allt behövde en framgång, för att repa mod och få någon ordning på anletsdragen.

Där finns en förklaring. Och sedan fanns förstås Kristdemokraterna.

Hur hade Moderaterna mått om Kristdemokraterna, sturska på sin framgångsvåg, hade hunnit först med att väcka misstroende mot Strandhäll? De hade förstås inte bytt inställning. De hade backat upp kravet. Men Moderaterna skulle ha varit tvåa på bollen. De hade, återigen, givit intrycket av att inte ha kraften eller styrkan att leda oppositionen. Kristdemokraterna hade befäst sin nya, framskjutna position.

Möjligen var den risken minimal. Kristdemokraterna har inget intresse av att ställa till problem för Moderaterna. Men de har ett intresse av att krama ut det mesta ur sin framgång. De har rimligtvis ett långsiktigt intresse av att bli det nya navet i en borgerlig opposition. Och någonstans längs vägen kommer det i så fall att kosta lite sura miner från det parti som ägt rollen de senaste decennierna.

Det fanns också en risk att Sverigedemokraterna skulle hinna först, men den kan nästan räknas bort. Sverigedemokraternas strategi just nu är att komma så nära Moderaterna och Kristdemokraterna som möjligt. De har disciplin och tålamod i det avseendet. De vet att de bara skulle ha ställt till problem för tänkta samarbetspartners om de hade tagit initiativ till misstroendet.

Så Moderaterna väckte misstroendeomröstningen i förtid dels av valtaktiska skäl, dels därför att ”det nya politiska landskapet” kräver av partiet att det slåss för ledartröjan i oppositionen.

Nu kommer vi till Centern.

Det har sagts att Moderaterna bjöd Centern på en undanflykt, genom att väcka misstroendefrågan så tidigt. Så kan man se det. Man kan också se det som att Moderaterna bestämt sig för att syna korten. Att de inte längre ser någon idé med att förse Centern med möjliga reträttvägar som stödparti till regeringen. Att istället göra Centerns ställning som stödparti så tydlig som det bara går för väljarna.

Genom att väcka misstroendefrågan så tidigt hoppades Moderaterna antagligen på att det inte bara skulle gynna dem i EU-valet, utan dessutom missgynna Centern. Och om den moderata analysen dessutom var att Centern, oavsett när frågan väcktes, inte skulle rösta bort Strandhäll, var det bättre att ta kontroll över situationen. Genom att väcka frågan direkt och inte vänta på att Centern och Socialdemokraterna hann lägga upp en strategi utifrån KU:s beslut, skulle Centerns roll som stödparti bli tydligast.

För att ställa det på sin spets: om Moderaterna bestämt sig för att Centern i sin nuvarande form är ett förlorat parti för överskådlig framtid, är det inte en nackdel att Centern stöttar Annika Strandhäll och Socialdemokraterna. Det är tvärtom något bra, i den meningen att de faktiska politiska förutsättningarna blir tydligare. Att bjuda Centern på en ”undanflykt” är en marginell kostnad i sammanhanget. Det viktiga är att tvinga Centern att visa var partiet står.

Och i det avseendet lyckades Moderaterna. Omröstningen om Strandhäll visade för alla, utom en del centerpartister och möjligen Aftonbladets ledarsida, att Centerns försäkran om att samtidigt vara del av regeringsunderlaget och ett oppositionsparti, är tom. Det är en omöjlighet. Liberalerna, som gjort sig till en politisk blindtarm och vars ställningstagande inte spelar roll, kan sitta på två stolar. Men inte Centern.

Det fördes samtal mellan Socialdemokraterna och Centern inför omröstningen. Ingen behöver tvivla på vad de samtalen innehöll. Annie Lööf kan inte kosta på sig att redan nu få allvarliga problem i förhållande till Socialdemokraterna. Det skulle inte bara göra själva samarbetet instabilt, utan även hennes eget parti. Om Stefan Löfven säger till Annie Lööf att hon har att välja mellan att ställa upp på regeringen, eller sätta januariöverenskommelsen på spel, backar hon förstås upp regeringen.

Det är möjligt att centerledningen faktiskt lyckades intala sig själv att den kunde vara opposition och regering samtidigt. Det är möjligt att den nu intalar sig att den fattat ett ansvarsfullt beslut baserat på höga principer. Det är i sådana fall ett fascinerande exempel på den nästan sektliknande självhypnos ”det nya politiska landskapet” föder både här och där. Verkligheten är så besvärlig, att alternativa verkligheter måste byggas för själsrons skull.

Till detta kan läggas Socialdemokraternas ogenerat oärliga sätt att hantera frågan. Stefan Löfven har tagit till allt han kan för att rädda sin ministers och sitt eget skinn. Han spelar feministkortet. Han spelar näthatskortet. Han talar maktspråk. Han gör allt, utom att ta ansvar för sina handlingar och för statsförvaltningens integritet.

Men vad annat var att vänta?

Så det vi har är alltså ett rörigt, listigt och blint taktikspel, i brist på långa strategier. Och vad ska hända med sakfrågan?

Tyvärr förblir varken sak- eller principfrågorna opåverkade av det som nu skett. Ett statsråd har betett sig på ett sätt som är anmärkningsvärt och, om det blir prejudikat, direkt skadligt för svensk statsförvaltning. Hon blir antagligen prickad av KU, men om inte en ny misstroendeomröstning med ett annat resultat följer på prickningen, är det denna veckas friande omröstning som blir det bestående arvet av ärendet.

Mycket lite talar för att det blir mer än en prickning. Centern använde inte bara KU-prövningen som en ursäkt för att slippa fälla Strandhäll. Centerns gruppledare Anders W Jonsson uttryckte saken såhär:

– Kärnfrågan är om regeringen har rätt att förflytta en generaldirektör och vi tycker att regeringen ska ha den möjligheten.

Det betyder att Centern, i syfte att försvara sitt samarbete med Socialdemokraterna, har valt att kasta etablerade gränser mellan politik och statsförvaltning överbord. En regering ska, enligt Centerns nya sätt att se det, ha rätt att sparka generaldirektörer när den så vill. Om skälen är politiska, som i detta fall, spelar ingen roll.

Det här är förstås inte baserat i ”principer” eller ”ansvar”. Det här är att dagtinga med statens integritet, för att rättfärdiga ett sina politiska val.

En fördel, om det här blir ny praxis, är att statsråd kanske i fortsättningen inte behöver ljuga inför KU i just de här frågorna. Men nackdelen är att vi med detta tagit ett rejält kliv mot en mer räddhågsen och osjälvständig statsförvaltning.

Fallet Strandhäll kunde ha lett till en intressant diskussion om statsförvaltningen och kanske rent av till en större medvetenhet om vikten av att upprätthålla rågångar och respektera gränser. Det kunde ha blivit ett viktigt steg i att stoppa förfall, förflackning och politisering av statsapparaten. Nu blev det tvärtom.

Tacka ”det nya politiska landskapet” och självgoda, självbedrägliga politiker för det.