Vad är annars riksdagen till för?

Det var nästan tomt i kammaren när riksdagen debatterade metoo. En handfull ledamöter fanns på plats, tre var män.

Någon borde möjligen ha berättat för dem som uppmärksammade saken att det är svårt att knäcka deltagarrekord i riksdagen en måndag. »Besöka sin valkrets« heter det i början av riksdagsveckan. Samma fenomen heter i slutet av veckan »möte resten av dagen« på många svenska kontor.

Men om man nu ska läsa in något mer i frånvaron är det väl att »revolutionen« som det talats om i metoo-sammanhang, inte nått de djupaste strukturerna i det svenska samhället. De strukturerna har inte att göra med kön.

Sverige är fyllt av åsikter om metoo. De är inte alla desamma. Det finns antagligen en bred sympati med tanken att säga stopp och belägg för skitstövlar och tölpar. Det finns tveklöst en stor empati för de vittnen som verkligen blivit utsatta för övergrepp. Men därefter börjar det spreta.

Måste man tro på alla vittnesmål? Måste man tycka lika illa om plumpa skämt som om våldtäkter? Måste man förneka att det finns skillnader i olika samhällsgrupper? Är det till exempel inte värre för de invandrarkvinnor som lever i hederskulturer, än för andra kvinnor i Sverige? Även om vi inte hör så mycket om det, är det möjligen värre för kvinnor i typiska, lågbetalda, utsatta kvinnoyrken, än för journalister och skådisar? Är vi inte lite väl snabba med att döma förövare? Vad händer med dem som blir oskyldigt utpekade? Hur mycket av det vi ser är i själva verket hämnd och maktkamp? Finns inga kvinnliga chefer som missbrukar sin makt? Hur förhindrar vi att det här urartar i rena pöbelfasoner? Har det redan gjort det? Hur ser egentligen samspelet mellan sociala medier och gamla medier ut? Hetsar tidningarna fram nya historier, nya angivelser, i sociala mediekanaler för att kunna spinna vidare på en säljande tråd?

Det här är bara några av de högst motiverade frågor som kan ställas om metoo-uppropen. De ställs också, mellan skål och vägg. I sammanhang där människor känner sig säkra på att inte bli uthängda eller utfrysta för att de ställer dem. De bubblar upp till ytan då och då, i en bisats, eller inlindad reservation. Nästan aldrig rakt och direkt, om vi undantar den pressetiska debatt som drivs av att konkurrenter vill skjuta ned varandra. Men det är inte frågor politiker ställer öppet. Det är alltför riskabelt.

Så varför var det inte fler ledamöter i kammaren, om nu veckodagen inte räcker som förklaring?

Därför att en modern politikers främsta levnadsregel är att hålla sig borta från varje fråga som kan bli farlig. Minimera risken. Pressas man på en åsikt i en känslig fråga ska man inte försöka nyansera, inte ifrågasätta, inte ens resonera. Då håller man sig på ytan. Håller med om det som ingen kan ifrågasätta. Säger, kort sagt, inget som inte redan sagts så många gånger att det redan är utslitet och därför ofarligt. Men ännu bättre är att inte ens riskera att få frågan. Man går helt enkelt inte till kammaren. Man väntar ut det obehagliga.

Det här är en djup svensk struktur. Inte unik, men särskilt stark i ett samhälle där den som problematiserar något, oftast själv betraktas som problemet. Det är en struktur som skapar en dubbel offentlighet. En som visas upp för alla. En annan som odlas när man känner sig säker. Svenska skandaler uppstår när journalister kan rapportera om den senare offentligheten i den förra offentligheten. Det är inte olikt hur det var i öststaterna, men i Sverige drivs dubbelheten av feghet, självcensur och rädsla för att möta mothugg, snarare än av repression.

Så paradoxalt nog är det möjligen så att metoo, som i fråga om sexuella övergrepp rivit väggen mellan de två offentligheterna, samtidigt förstärkt väggen i andra sammanhang. Många, särskilt män, drar sig för att i offentligheten uttrycka en avvikande åsikt, eller ens ställa en kritisk fråga, om metoo. »Det går inte«, heter det.

Jag tycker också att fler ledamöter borde ha varit i riksdagen i måndags. Men inte för att hålla med varandra och ytterligare driva på den flodvåg som sköljt genom den öppna offentligheten. Utan för att nyansera, fördjupa, kritisera, resonera och analysera. För att lyfta diskussionen till ett högre plan. För att skilja agnarna från vetet och politiken från skvallret och vendettorna. För att föra de båda offentligheterna närmare varandra, istället för att göra verkligheten än mer tudelad. Man skulle till och med kunna säga att just det, hur obehagligt och riskabelt det än är, är en av de få plikter riksdagsledamöter har gentemot sina väljare.

Vad ska vi annars ha dem till?