Kineserna begrep något som världsfrånvända liberaler missade

Från Kina kommer skadeglada tillrop efter stormningen av Kapitolium. Det finns faktiskt något att ta till sig, även i det.

När sociala medier började slå igenom beskrevs de som verktyg för global befrielse. Ingen diktator skulle längre kunna hålla folk förslavade, när informationen blev omöjlig att kontrollera.

Det låg mycket i det. Problemet var bara att analysen var alltför snäv.

I Västvärlden var det näst intill självklart att sociala mediers subversiva kraft bara var ett hot mot odemokratiska regimer. Det fanns en outtalad och naiv idé om att demokratier inget hade att frukta, eftersom de per definition hade folket med sig. Det fanns nästan ingen som förstod att den subversiva kraften i sociala medier inte tar hänsyn till styrelseskick, eller tjusiga principer. Den ofiltrerade, impulsdrivna medvetandeström som sociala medier lämpar sig bäst för, underminerar alla institutioner som på något vis kanaliserar och hyfsar folkvilja och makt. Och eftersom alla fungerande demokratier bygger på institutioner som formar folkviljan till något annat än ett pöbelvälde, borde insikten ha funnits där från början: sociala medier är potentiellt lika subversiva i demokratiska system som i diktatoriska. Om den demokratiska eliten förlorar kontakt med och förtroendet hos tillräckligt många medborgare, eller om medborgare helt enkelt tröttnar på att vänta och att kompromissa — demokratier bygger på ett ständigt väntande och eviga kompromisser — kan sociala medier få explosiva resultat.

Hakelius: Vore livet sämre utan en regering som leker »influencers«?

Uppsvinget för sociala medier skedde samtidigt som en kulturell radikalisering bland styrande eliter i Västvärlden. I David Goodharts termer blev "anywheres" i toppen så många att de slutade att ta hänsyn till de många "somewheres" som fortfarande finns i befolkningen. Mycket snabbt drevs lagstiftning igenom som på en rad punkter utmanade traditionella värden, fortfarande levande i stora delar av befolkningen. Det fanns förstås goda argument bakom förändringarna i allt möjligt från homosexuella äktenskap och adoptioner, transrättigheter, öppnare gränser och mycket annat, men värdekonflikten fanns ändå där. Kulturkonservativa ställdes mot kulturradikala. De senare dominerade totalt den etablerade offentligheten. Åsiktskorridorer upprätthölls med hårda sociala medel. De som påstår att sådana inte finns, eller att de bara handlar om ren anständighet, har själva aldrig befunnit sig någon annanstans än i korridorens behagliga mitt. Att sociala medier till stor del blev en motkraft mot detta är inte särskilt förvånande. Problemet är att den här i grunden sunda reaktionen mot en snäv och elitradikaliserad offentlighet, i kraft av sociala mediers pöbelkaraktär, bara ledde till ytterligare polarisering och radikalisering.

Nu borde det väl stå klart för de flesta att en demokrati inte är immun mot svåra konflikter och att den liberala drömmen om sociala medier som en garant för demokrati var mer än lovligt naiv. Det var antagligen detta kineserna begrep från början. Sociala medier är subversiva. Inte mot något särskilt, utan i största allmänhet.

Så borde bakgrunden se ut, nu när diskussionen om att beröva Donald Trump hans plattformar på sociala medier är igång.

När Twitter, Facebook, Apple och Google nu hastigt bestämt sig för att beröva Donald Trump de plattformar han har i sociala medier, överskuggar förstås opportunismen idealismen. Fram till stormningen av kongressen gjorde megaföretagen analysen att det var affärsmässigt farligare att stänga av Donald Trumps flöden, än att inte göra det. Efter stormningen av kongressen och Joe Bidens bekräftade valvinst är den affärsmässiga analysen den motsatta. Hurraropen är inte helt utan invändningar, men på det stora hela har besluten att stänga ned en sittande presidents kanaler på sociala medier välkomnats av Trumps motståndare. Det illustrerar att Donald Trump inte bara ersatt alla principer med personkult och sina egna nycker i sitt eget läger, utan att hans provokationer även underminerat principer och logik på motståndarsidan.

Det säger något om det undantagstillstånd vi befinner oss i, delvis på grund av sociala medier, när de här besluten inte väcker mer principiell diskussion än de gör. Donald Trump är en folkvald företrädare. Techbolagen är privata, vinstdrivande organisationer. Ska de senare verkligen sätta ramarna för de förra?

Det finns undantag. Karin Pettersson rör vid principfrågorna i Aftonbladet. Nils Funcke, undantagslöst klartänkt och orädd, låter larmet gå. Men många verkar ha riktigt svårt att skilja principerna från avskyn för Trump, hämndgirigheten, eller vad som nu driver dem.

Hakelius: Striden för att återerövra livet efter Corona är snart här

Varken Funcke eller Pettersson — eller någon annan i eller utanför Sverige — har någon riktigt bra idé om hur problem av den här arten ska lösas. Men de sociala mediebolagen har, genom sin egen framgång, på sätt och vis satt sig själva i klistret. Det går inte längre att med någon trovärdighet betrakta Twitter, Facebook, eller vad det nu är, som privata klubbar. De här plattformarna har i ganska stor utsträckning ersatt den gamla offentligheten. Det måste få konsekvenser för vilka spelregler som gäller och, framför allt, vilka instanser som sätter spelreglerna. Och deras subversiva kraft går inte att tänka bort.

Det är inte ett enkelt problem. Trump har stängts av från Twitter, men den iranska diktaturen kan fortsätta kräva Israels utplåning och kinesisk regimpropaganda flödar som förut. Kanske kommer opportunismen kräva att företagen sätter stopp även för sådant nästa vecka. Men det ändrar inget med principproblemet.

Vi lever i ett slags offentlighetens vilda västern, ett nybyggarland i digitaliseringens fotspår. Det finns likheter med tidigare epoker, som när boktryckarkonsten kom, dagstidningarna etablerades, eller etermedia tog fart. Men det finns också skillnader. Interaktiviteten är själva kärnan i de sociala medierna. Det decentraliserade och de låga inträdeströsklarna är de sociala mediernas främsta kvalitet. Det gör all lagstiftning om yttrandefrihet och ansvar för det som sägs och skrivs oerhört komplicerad.

Och till sist handlar det subversiva egentligen inte ens om de sociala medierna i sig. Det handlar om att de har givit oss ett redskap att tänka högt, i realtid, utan filter. Det innebär att det till sist alltid kommer att handla om oss själva, vårt eget omdöme, vår självkontroll, ansvarskänsla och förmåga att förstå världen på annat sätt än genom vår egen narcissistiska lins.

Jag är inte säker på att det är särskilt hoppingivande.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!