”Vad tror partierna egentligen på?”

Jag följer Stefan Löfvens gradvisa förändring från "mitt Europa bygger inga murar" till "släpp ingen arbetare över bron". Jag gör det strax efter att ha följt Moderaternas nästan ögonblickliga förändring från "öppna hjärtan" till tiggarförbud. Och jag tänker på Heisenberg, fysikern.

Fysiken var från början ett mysterium för många av oss som är mer lagda åt det humanistiska. Men när Werner Heisenberg började tala om kvantfysik, har jag en känsla av att fysiken blev ett mysterium för en hel del fysiker också. Lagbundenheten var liksom fysikens själva själ: gör A och du får B. Så kommer Heisenberg och av A kan det bli ett helt jämrans alfabet. Samtidigt.

Lite slarvigt brukar Heisenberg tillskrivas idén att det är omöjligt att observera något utan att förändra det. Det är ett av skälen till att förutsebarheten bryter ihop. Och jag undrar om det inte är den processen politiken håller på att gå igenom nu, knappt 100 år senare.

I den gamla newtonska politiken talade politiker om vad de tyckte. Vi lyssnade, tog ställning till vad vi tyckte och levererade vårt förtroende därefter. Sedan blev den politiska relativitetsteorin dominerande. Politiker började snegla allt mer på varandra och anpassa sina budskap till vad andra partier sa. Ur det växte till slut trianguleringen, som fick Blair, Clinton och, till slut, Reinfeldt valda. Och nu alltså kvantpolitiken.

Så snart vi observerar ett parti i någon särskild aspekt, känner det av att det är observerat och förändrar sig i just den aspekten. Inte sällan genom att ta tillbaka allt det sagt och hävda motsatsen.

Varför inte ändra sig om man tänkt fel, säger ni?

Ja, verkligen. Varför inte? Men - om kraftorden ursäktas – vad i helvete tror de här partierna egentligen på? Vågar man ens notera vad de står för nu, utan att bli orsak till en ny helomvändning? Om de nu är osäkra, vore det inte bättre att säga det, än att vara bergsäker åt två olika håll under ett tidsspann på ett eller ett par år?

Det bästa vore kanske att sluta titta på dem. Kanske stryka de fem eller tio första på kandidatlistorna, om man envisas med att besöka valbåset, så att man når fram till något slags botten, under gungflyet.

Postmodernismen gav oss hela idén om "min sanning". Kvantpolitiken har givit oss "mina sanningar" i form av hastigt fluktuerande sinsemellan oförenliga fasta övertygelser. Det är lite genant.