Valets vinnare? Karl Marx.

En del politiska trender är lika subtila som en vaktparad. Andra smyger sig på.

"Klass" är ett ord vi inte hört särskilt mycket av i den här valrörelsen. Det är, verkar det som, något riskfyllt med det begreppet. Och något genant.

Det är ju inte det att vi slutat dela in folk i grupper. Snarare tvärtom. Det gängse har snarare blivit att propsa på att samhället erkänner den kollektiva identitet som man har, eller själv tillskrivit sig. Anser man sig tillhöra ett tredje kön, är det en kränkning om omvärlden inte anser detsamma.

Kanske är klassbegreppet otidsenligt, eftersom det inte är tillräckligt självupptaget. Klass fastställs oftast genom att skåda statistiska tabeller, inte sin egen navel. Kanske omgärdas klassbegreppet av en känsla av rigiditet, som skänker klassresonemang en nedlåtande klang. Kanske är det helt enkelt så att ingen riktigt vill tala om sin egen klasstillhörighet. Idén om en "working class hero" har ersatts av en framgångs- och utbildningsidé som automatiskt gör den som blir kvar i arbetarklassen till en förlorare. Överklassen har sedan 1789 haft vett nog att av självbevarelsedrift inte i onödan tala om sin identitet. Medelklassen tror att den bara är normal. Medelklassens självbild är också normen i det offentliga: om medelklassen anser sig klasslös, kommer den förvillelsen att sätta grundtonen i offentligheten.

Så har det varit rätt länge. Men vad händer när Socialdemokraterna om tre veckor åker på en smäll utan motsvarighet i partiets historia? För allt pekar på att det blir så.

När Socialdemokraterna läckte åt Fredrik Reinfeldts håll gjorde det bara att fixeringen vid medelklassen blev än starkare. Slagsmålet gällde de väletablerade, hyfsat välbeställda i samhällets mitt. Nu förlorar Socialdemokraterna till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är en helt annan sak. Det är inte i första hand en självbelåten medelklass som flyr fanan. Det är grupper som upplever sig systematiskt bortglömda. Det är, till inte ringa del – om uttrycket ursäktas – arbetarklass.

Hur ska Socialdemokraterna svara på det? Genom att stilla se på när arbetarklassen går någon annanstans? Genom att förlika sig med att bli ett smalare, mer renodlat medelklassparti?

Antagligen inte.

Daniel Suhonen på det fackliga idéinstitutet Katalys, har i fem års tid knappt gjort annat än att tala klass. Det har inte nödvändigtvis gjort honom populär i det parti han kommer ifrån. Man kan förundras över Suhonens och hans medarbetares uthållighet, men kanske framför allt över att de kan hålla fast vid klassanalysen, utan att bli platta, testuggande och sterila. De plockar fram intressant statistik, de för genomtänkta resonemang, de är tydligt inriktade på framtid och förändring. Även den som har helt andra ingångsvärden och helt andra målsättningar har stort utbyte av det Katalys gör. Om inte annat som tankegymnastik.

Och här kommer det som antagligen kommer att spela roll efter valet: det finns ingen annan vital idésnickare i det socialdemokratiska hägnet. Det är möjligt att en stor och viktig del av partiets topp snarare lutar lite åt höger. Det är säkert så att Suhonen är illa sedd av många tongivande socialdemokrater. Men det finns ingen kanslihushöger. Det finns ingen Klas Eklund, ingen ny Kjell-Olof Feldt. Det saknas helt enkelt mål, energi och idéer på socialdemokratins högerkant.

Så vad händer efter valet?

Vissa politiska trender är lika subtila som en vaktparad. Andra smyger sig på. Jag tror att klassanalysen snart sätter tonen i Socialdemokraterna.