Välkommen till framtiden

Med påsken fick ryssarna till sist lite konkurrens. Årets valrörelse har inte riktigt velat ta sig. Det är på ett sätt märkligt, eftersom det inte är varje valår det finns så stora frågor att träta om, från sjukvården och pensionerna till elförsörjningen och skolan. Rysslands angreppskrig har fått det mesta av allt det där att framstå som bagateller och regeringen har gjort sitt för att slipa bort de sista kanterna som kan ge oppositionen, från vänster eller höger, grepp.

Men det är svårt att sova genom kravaller, mordbränder och skottlossning.

Såvida inte tredje världskriget bryter ut och vi alla blir upptagna med att försöka överleva atomvintern, är det den här sortens problem som svensk politik kommer att handla om de närmaste decennierna. Inte bara upplopp och kriminalitet, utan en lång rad knepiga bekymmer som bottnar i de senaste decenniernas stora invandringsexperiment.

För det är förstås det saken handlar om. Inte om en blekfet dansks suktande efter uppmärksamhet.

Man kan resonera om var gränserna ska gå för yttrandefriheten och vilka bedömningar som är de rätta när man ger demonstrationstillstånd, men alla sådana frågor är sekundära i det här sammanhanget. Det primära är att Sverige nu har ett antal förorter där unga män med invandrarbakgrund är tillräckligt många och tillräckligt aggressiva för att sätta lagen ur spel. De som för några år sedan blev upprörda över bruket av begreppet ”no-go-zon” kan fördjupa sig i helgens bilder av brinnande polispiketer och retirerande ordningsmakt, i sin jakt på en ny förskönande omskrivning för fenomenet.

Det kommer inte att bli lätt eller gå snabbt att få ordning på det här. Och laglösheten har, vid sidan av de direkta kostnaderna, en hel mängd negativa följder. Den leder till sämre ekonomi och högre arbetslöshet i de utsatta områdena. Den bidrar till att underminera skolan och andra verktyg för utveckling. Den underblåser i stort segregationen och förvärrar därmed de problem som är själva upphovet till laglösheten. Vi är inne i en ond spiral.

Men det är så här Sverige ser ut nu. Vid sidan av en handfull viktiga frågor, som försvaret och elförsörjningen, har nu problem och lösningar i nästan alla större politiska frågor att göra med den stora invandringen från Mellanöstern och Nordafrika. Det gäller skolan, sjukvården, socialförsäkringssystemen, pensionerna, rättsväsendet, bostäder, äldreomsorgen och så vidare.

Det är meningslöst att gorma om att det inte borde ha blivit så här. Nu är det så här. Däremot är det inte meningslöst att ägna valrörelsen åt att ta det här problemet på allvar. Det finns mycket att göra och en lång väg att gå, innan vi ens är i närheten av att få grepp om problemen.

Hur komplicerad saken är framgår av snart sagt varje notis från helgens kravaller. I Expressen, för att ta ett exempel, säger kriminologen Manne Gerell att de som står för våldsamheterna har blandade motiv. En hel del odlar idén om ett utanförskap och tycker att det är spännande att leva ut den i upplopp:

”Unga pojkar och män med utländsk bakgrund i de här områdena har omfattande erfarenhet av poliserna, som är där och stoppar dem och visiterar dem. De känner sig utpekade”, säger Gerell. Och det kan man ju förstå. För de är ju utpekade och det på goda grunder. Kriminaliteten, utanförskapet och problemen i övrigt började knappast med en alltför omfattande och aktiv polisiär närvaro i de här områdena. Snarare tvärtom. I den mån polisen nu försöker få kontroll på situationen gör de det från ett djupt underläge. Det handlar inte om att försvara lag och ordning längre, utan om att försöka återupprätta lag och ordning. I helgen misslyckades det.

Det är klart att det finns ett växelspel här. Att punktmarkera vissa områden och personer är ett utpekande. Det är, i sig, inte något som gynnar integration i samhället i övrigt. Men vi är tyvärr förbi den punkten då sådana invändningar är relevanta. De gäng och våldsverkare som tagit makten i de här områdena kommer förstås att utmåla varje insats som riskerar att beröva dem deras makt som övergrepp, rasism och islamofobi. Det kommer att bildas aktionsgrupper av mammor, som låter sig intervjuas av välvilliga reportrar i de stora dagstidningarna. Det kommer att vittnas om att poliser ”provocerar” med sin närvaro, och så vidare.

Allt sådant ska inte bara viftas bort, för det handlar inte om att bara förvandla laglösa förorter till lokala polisstater. Ingen egentlig förbättring är antagligen möjlig utan att invånarna själva kliver fram och tar avstånd från gängledare, busar och extremister. Men för att de ska kunna göra det krävs att lagen skyddar även dem, inte bara folk i mer städade områden. Det finns helt enkelt ingen väg runt att laglöshet av det slag som vi sett under påsken och den kultur som eldar på den, måste brytas. Det är inte acceptabelt. Punkt slut.

Om detta, i alla sina komplicerade aspekter, borde valrörelsen handla, för med kännedom om Sverige kommer vägen fram att vara krokig, återvändsgränderna många och en hel del av dem som bär ansvaret för att lösa problemen, kommer att dra benen efter sig och försöka titta åt ett annat håll. Risken är rätt stor att vi nöjer oss med att delar av Sverige får leva i ett slags undantagstillstånd, i möjligaste mån isolerade från resten av landet, eftersom det är för jobbigt att se problemet som det är. Det vore den sämsta av alla ”lösningar”.