Lag och ordning är tillbaka – men det blir trist

Det kommer att snackas en faslig massa lag och ordning fram till valet. Man kan redan nu ana hur tråkigt det kommer att bli.

Inte för att ämnet är oväsentligt. Tvärtom. Polisens förvandling till en inåtblickande byråkrati, som rutinmässigt skriver av allt grövre brott för att hinna med, borde ha stoppats för länge sedan. Att staten inte förmår sköta sina verkliga kärnuppgifter, är den viktigaste fråga man kan tänka sig i en valrörelse.

Inte heller för att ämnet i sig är tråkigt. Tvärtom. Det finns massor av systematiska erfarenheter, goda och dåliga, av brottsbekämpning från runt om i hela världen. Det finns mer intressant forskning än vad en vanlig dödlig hinner sätta sig in i, både om stora strategier och om små åtgärder.

Få forskningsfält spänner över så många relevanta ämnesområden: ekonomi, filosofi, historia, antropologi, sociologi, etnologi, stadsplanering och mycket mer. Det gör ämnet komplext, men också fyllt av möjligheter. Aldrig tråkigt.

Och ändå…

När ämnet diskuterades i radion häromsistens beklagade sig en expert över att det hade blivit så politiserat. Svaren som politiker ger tar större hänsyn till vad de tror väljarna vill höra, än till vad forskningen faktiskt visar. Så alla, från sossarna och högerut, talar om hårdare straff, även om hårdare straff inte visat sig minska brottsligheten, vid sidan av den uppenbara effekt som uppnås av att en vanekriminell sitter inlåst längre och därför får kortare tid på sig att ägna sig åt sitt ofog.

Det är här det blir tråkigt. För expertens synpunkt kan man inte bara vifta bort. Han har en poäng. Det tävlas inte i att tänka bäst för att komma åt brottsligheten, utan i att låta tuffast på enklast möjliga sätt. Felet i expertens resonemang ligger på ett annat plan: kriminalpolitiken har inte »blivit« politiserad. Den har alltid varit det. När vänstervågen var som starkast var det »samhällets« fel att vissa begick brott. Brottslingen betraktades som ett större offer än brottsoffren. Med vård och socialism skulle brottsligheten snart försvinna. Och gjorde den inte det berodde det på småborgerliga värderingar, som såg klasskämpar som brottslingar. En försvarlig del av kriminologerna står kvar med ett ben i den världen. Det är inte ett dugg mindre politiserat.

Men bland politiker har det vänt och nu politiseras det åt andra hållet. Det är inte fullt lika platt och inte alls lika galet som sjuttiotalets kriminalromantik, men intresset för vad som faktiskt fungerar verkar lika begränsat.

Jag skulle gissa att vi inte kommer att få någon bättring under de kommande månaderna. Valrörelsens framträdande lag- och ordningsinslag kommer inte att utmynna i en fördjupad diskussion. Vi kommer inte att få höra politiker resonera om vilka brottsbekämpningsmetoder som faktiskt visat sig fungera bäst. Inte om hur man bäst anpassar brottsbekämpning efter brottslingarnas särskiljande drag, socialt, kulturellt och på annat sätt. Inte om hur man bäst gör för att förebygga brottslighet, om det inte kan stöpas i redan färdiga former för »nya satsningar« i form av ungdomsgårdar, skatteavdrag, eller vad det nu är. Inte om hur man, utan skygglappar och ideologiska filter, klargör orsakerna bakom brottsligheten och hur man angriper de orsakerna.

Det kommer antagligen inte heller att bli en klargörande diskussion om de värderingar vad gäller personligt ansvar, som är grunden för vårt rättssystem. Allt handlar trots allt inte om kriminologisk forskning. I grunden måste det just finnas tydliga värderingar. Tror man inte på individens ansvar, blir hela rättssystemet bara samhällsteater.

Så, alltså, det kommer att bli mycket snack om lag och ordning. Men det är inte alls säkert, kanske inte ens troligt, att det blir mer lag och ordning för den sakens skull. För frågor som blir centrala i valrörelser, ses i första hand som hävstänger för att vinna röster. Inte som faktiska problem i behov av välgrundade lösningar, även om sådana lösningar skulle råka vara impopulära, eller sakna klatschighet.

Men låt oss hoppas att jag har fel. Det vore roligt.