Hakelius: Kristerssons möte med Åkesson handlar om trovärdighet

Medan valda delar av offentligheten diskuterar huruvida Ulf Kristersson fortfarande är emot Förintelsen, kan vi andra fundera på vad som verkligen förändrats.

Trovärdighet hänger samman med att kunna göra en rimlig analys av omvärlden. Den som påstår att månen är en grön ost och att enhörningar snart kommer att skutta fram längs E4:an, har svårt att vinna trovärdighet. Förklaringen till Sverigedemokraternas ökade trovärdighet, och därmed ökade opinionsstöd, står att finna här. Partiet har beskrivit världen på ett visst sätt. Andra partier har ilsket påstått motsatsen. Sedan har de tvingats ändra sig och givit Sverigedemokraterna rätt, i kraft av att Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning varit närmare sanningen än alternativen.

Egentligen är nog just detta viktigare om man vill förklara Sverigedemokraternas framgångar, än den politik partiet förespråkar om det ena eller andra. Man kan tänka sig att stödja ett parti vars politik man inte i alla delar ställer upp på, men det är svårt att stödja ett parti vars grundtes är att förneka den verklighet man själv upplever.

Resonemanget ovan gäller förstås migrationspolitiken, men inte bara. Resonemanget ovan gäller även hur man ska se på det svenska politiska landskapet, efter Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har hela tiden låtit förstå att de är villiga att samarbeta med de partier som är beredda att göra det och att det enda rimliga är att sådana samarbeten kommer till stånd, på samma sätt som de redan sker mellan andra partier. Grunden för den ståndpunkten har varit att det i längden blir helt ohållbart och orimligt om en stor del av väljarna ska bojkottas, för att de röstat fel.

Samtliga övriga riksdagspartier har till en början hävdat motsatsen. De har sett det som sin skyldighet att bojkotta Sverigedemokraterna, tills väljarna begriper att de gjort fel, rättar in sig i ledet och går tillbaka till de andra partierna. När följden istället har blivit den motsatta — det vill säga att de själva dräneras på väljare — har Kristdemokraterna, Moderaterna och, i någon mån, Liberalerna omprövat sin hållning.

Man kan se det som opportunism. Man kan också se det som ett långsamt och motvilligt uppvaknande till insikten att det inte går att ignorera att de politiska förutsättningarna förändrats. Det går inte att bojkotta fram det Sverige som en gång var.

Hakelius: Ungdomshem anställer salafister. Hur tar vi oss ur vår absurda samtid?

Ser man det så är det som nu hänt, med Ulf Kristerssons symboliska närmande till Sverigedemokraterna, inte en överraskning, inte ett svek, inte ens en omdömeslöshet. Det är helt enkelt ytterligare ett exempel på hur de etablerade partierna så illa hanterat det förändrade politiska landskapet, att de gång på gång, till sist, tvingas erkänna att Sverigedemokraterna gjort en bättre analys av läget. Inte för att de är smartare. Inte för att deras politik i alla delar är aptitlig eller önskvärd. Helt enkelt därför att de förändrade verkligheten skrämt de etablerade partierna till förnekelse. De har gjort sig dummare än de är, för att slippa tänka på obehagligheter.

Och förstår man det, förstår man också att den sannolika kortsiktiga effekten av den saken är att Sverigedemokraterna vinner ytterligare, medan Moderaterna förlorar ytterligare. Om tidigare motståndare erkänner att de gjort en felaktig analys, stärker det trovärdigheten för den vars analys visat sig bättre.

Man kan slå ned på detta, vilket säkert många kommer att göra. Men frågan måste då bli: vad vore alternativet? Att hålla fast vid en bojkottstrategi som saknar trovärdighet, kosta vad det kosta vill? Att fjättra sig vid gröna ostar och enhörningar, i strid med en verklighet man inte gillar?

Ulf Kristersson skulle säkert helst ha egen majoritet i riksdagen. Nu har han inte det. Han skulle säkert vilja att alla svenskar var moderater. Nu är de inte det. Han skulle säkert önska att han slapp navigera genom en politisk skärgård, som alldeles uppenbart har riskabla grund och grynnor som rör grundläggande värden. Men den lyxen kan han inte unna sig, om han har ambitionen att spel en nyckelroll i svensk politik.

Därför är vi där vi är. Det är ett sundhetstecken att vi till sist hamnat här, eftersom ett politisk etablissemang som upplever verkligheten som en fiende, destabiliserar samhället.

Men nu börjar allvaret. För de flesta av de inblandade.

För Moderaterna ställs nu ett antal frågor på sin spets. Samverkan med Sverigedemokraterna kommer förstås att börja i frågor där de båda partierna är mer eller mindre ense, men förr eller senare kommer man till meningsskiljaktigheterna. De finns på flera områden. Sverigedemokraterna är i grunden mer lika Socialdemokraterna än Moderaterna, vad gäller synen på välfärdsstaten och socialpolitiken. Det gäller EU. Och så finns alla de principiellt viktiga frågor där Sverigedemokraterna ibland fångas av ett slags alt-höger-revanschism. Det kan gälla kultur- och mediefrågor, synen på minoriteter, toleransen av urban, kosmopolitisk kultur.

Många av de farhågor liberala ledarskribenter har vad gäller ett regeringsunderlag med Sverigedemokraterna som del, är motiverade. Det är inte där meningsskiljaktigheten ligger. Den särskiljande frågan är hur man ska hantera de här riskerna. Kan man bojkotta bort dem, eller måste man gå i klinch med dem genom diskussioner, förhandlingar, kompromisser och uppgörelser?

Moderaterna har nu valt den senare vägen. Det är den enda rimliga vägen, men det betyder inte att den är lätt eller ofarlig. Nu är det upp till bevis. Nu gäller det för Moderaterna att visa att de har styrkan att kunna tala och förhandla med Sverigedemokraterna, utan att gå vilse. Det kräver, till att börja med, att man sluter fred med verkligheten. Tiden då Moderaterna undergrävde sin trovärdighet genom att låta Sverigedemokraterna släpa dem fram till insikter, måste vara över. Nu krävs självförtroende. Bara så kan Moderaterna återvinna trovärdighet och, på sikt, återvinna väljare.

Detsamma gäller förstås Kristdemokraterna.

Hakelius: Vem tar notan för paradpolitiken?

För Sverigedemokraterna är det också upp till bevis. Det har varit en väldigt bekväm position att stå vid sidan om politiken och ändå utgöra dess mitt. Det är ett drömläge att ständigt efterlysa samarbete, men slippa administrera ett sådant, med allt vad det innebär av ansvarstagande och kompromisser. Det här är Sverigedemokraternas mogenhetsexamen. En helt ny spelplan. Ingen, inte ens de själva, vet om de kommer att fungera på den här nivån. Risktagandet är för Sverigedemokraterna minst lika stort som det är för Moderaterna.

För Socialdemokraterna är det som nu sker ett grundskott mot partiets hela strategi. Visst kan Stefan Löfven glädja sig åt att Centern nu i stort sett är inlåst i den socialdemokratiska maktburen. Annie Lööf har bränt alla broar och kastat alla ess på hand. När Januariavtalet ska omförhandlas – och det kan bli förr, snarare än senare – finns inte mycket för Centern att hota med. Hur skulle partiet kunna stödja en alternativ regering, där Sverigedemokraterna är en väsentlig del? Men samtidigt har socialdemokraternas andra del av planen — att hålla den kvarvarande oppositionen impotent genom ett tabu mot samarbete med Sverigedemokraterna — raserats.

Det är inte särskilt svårt att se ett regeringsalternativ som vilar på moderater, kristdemokrater, sverigedemokrater och, i någon form, liberaler. För att möta det behöver Socialdemokraterna häva sitt fall i opinionen. Men förutsättningen för regeringsmakten är samtidigt samarbetet med Centern, som gjort en poäng av liberal symbolpolitik, som slår rakt mot Socialdemokraternas kärntrupper. Om Ulf Kristersson förmår utveckla samarbetet med Sverigedemokraterna, utan att gå vilse, har han flyttat den destruktiva splittringen till den socialdemokratiska sidan. Dess kärna kommer då att bestå av tre partier som alla är gravt missnöjda med sin förhandlingsposition och den politik de kan föra. Endast Vänsterpartiet kan gnugga händerna, eftersom polariseringen är precis vad de behöver för att fortsätta växa.

Hakelius: Här är Akademiens egen stadsdelsnämnd

Och sedan har vi de som alltför ofta glöms bort: väljarna. De sitter inte still längre, som Kristdemokraternas hastiga rörelser upp och ned i opinionen visar. De kommer att reagera på det som sker nu. På kort sikt är det, som sagt, kanske mest troligt att Sverigedemokraterna vinner och att Moderaterna förlorar en del. På lite längre sikt är fältet öppet. Det kommer förstås att drivas rejäla kampanjer — de som redan är i gång — som använder sig av förintelseöverlevare som slagträn och begrepp som ”blåbrun röra” och så vidare. Det kommer säkert att påverka en del, åtminstone ett kort tag. Men betydligt viktigare än den typen av uppskruvad retorik, kommer eventuella resultat av nya samarbeten att bli.

Väljarna är i grund och botten pragmatiska och ofta rationella. Om samtalen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna resulterar i politiska initiativ som erkänner de problem vi har och lägger fram rimliga lösningar på dem, kommer det att bli avgörande. Trovärdighet slår helt enkelt adjektiv. Och det är precis på den punkten regeringen och dess stödpartier nu har sitt största problem: de saknade redan trovärdighet i flera centrala sakfrågor. Nu börjar deras trovärdighet som regeringsalternativ svaja.

Vi är till sist på väg in i något slags rimlig anpassning till förändrade politiska förutsättningar. Vi är till sist på väg att överge konstgjord andning i form av decemberöverenskommelser och januariavtal. Vi är bara i början av den processen. Mycket kan gå fel, det är alldeles sant. Men det var omöjligt att fortsätta att låtsas som om en behagligare verklighet kunde bojkottas fram.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!