Hakelius: Vår amerikan bättre än britternas

Att blanda kungahus och amerikaner är alltid riskabelt. Har man tur tilldelas man Grace Kelly. Har man otur tilldelas man Wallis Simpson.

Ett av skälen till att de brittiska rektionerna blev så starka efter avhoppet av hertigparet av Sussex, är just det kollektiva minnet av Wallis Simpson. Edward VIII försvann ju inte ur historien, än mindre ur familjen, genom sin abdikation. Han fanns kvar som en molande tandvärk i drygt 35 år. Alla som följt serien ”The Crown” förstår problemet. Man visste aldrig när Hertigen av Windsor skulle få för sig att göra ett utspel, eller en markering, alltid påhejad av sin hustru. Monarkin i all sin makt och prakt var näst intill försvarslös inför sådant.

Att gå i klinch med den abdikerade kungen skulle vara att glömma sin roll. Att inte göra det var att lägga sig öppen för hans krypskytte.

Det var helt enkelt en hopplöst ojämn strid där den formellt mäktigaste också var den svagaste parten. Hertigen av Windsor kunde dra nytta av sin ställning, sin titel och sin börd, utan att behöva bry sig om plikter eller skyldigheter.

Det är precis den situationen prins Harry och hans Meghan — H&M i många brittiska tidningar — nu försöker rigga. De vill behålla titlarna och i praktiken sin ställning, men de vill slippa alla plikter och skyldigheter. Det brittiska hovet vet precis vilka problem det leder till, för de har varit där förut. När prins William väl ska ta över kronan riskerar han att hamna i ett konstant underläge i förhållande till sin bror.

Det sista ordet är nog inte sagt om detta än. Men varför inte passa på att rikta ett varmt, nationellt tack till vår egen Chris O’Neill, som aldrig försökte äta kakan och ha den kvar? Han har fortsatt arbeta som förut och struntat i titlarna, undantaget Nordstjärneorden. Han beter sig inte som en tunnhudad kändis, som omväxlande predikar, omväxlande gnäller i pressen.

Det gäller att ha tur i sitt val av amerikaner.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!