Var inte naiv – det är så här demokrati fungerar

”Det är svårt att fatta ett beslut mitt under brinnande krig”, sa den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Heléne Fritzon, när hon var på väg in till sin partistyrelse i går. Och visst är det så, men det är lite som att säga att det är svårt att täta en läcka, när det läcker. Eller att det är svårt att försvara sig, när man blir anfallen.

Det ena är liksom det som gör det andra nödvändigt.

Det har skrivits och sagts rätt mycket om skendemokratin inom Socialdemokraterna inför det Natobeslut som fattades i går. Och det är förstås en korrekt beskrivning att beslutet i praktiken togs för flera veckor sedan och att tiden fram till nu inte varit så mycket en förutsättningslös prövning, som en styrd tillvänjningsprocess.

Men är det verkligen skendemokrati?

Det är inget märkligt med att de som ägnar hela sin vakna tid åt politik och åt att styra landet, ser problem och lösningar tidigare än andra. Det vore rent av katastrofalt om de inte gjorde det. Det här vet egentligen alla, åtminstone intuitivt. Medborgare i allmänhet längtar inte efter ledare utan förmåga att leda.

Natofrågan blev den här våren snabbt en fråga av just det slaget att de som satt i toppen kunde och tvingades dra slutsatser som ännu inte landat bland medborgare i gemen. I sak är kursomläggningen mindre än den verkar: Sverige har de senaste åren inte hemlighållit sin allt närmare relation till Nato. Principiellt är den desto större, åtminstone för Socialdemokraterna, där det faktiska närmandet till Nato balanserats med försäkringar om att den svenska alliansfriheten är helig och evig.

Det den här processen handlat om för Socialdemokraterna är hur man ska förankra den här omläggningen i bredare lager, som har annat att göra på dagarna än att tänka på säkerhetspolitik.

Att kalla det skendemokrati är att odla en idylliskt naiv syn på demokratin, som ett system där medborgarna sätter sig in i och resonerar om varje väsentlig fråga som ledarnas jämlikar och att inget är säkert förrän alla sagt sitt. Den demokratin finns bara i politiska sagoböcker. I verkligheten handlar demokratin ofta om att få med sig så många som möjligt åt ett håll som politiska ledare redan har bestämt är det riktiga.

Det Socialdemokraterna ägnat sig åt de senaste veckorna är att försöka hämta folk där de står och guida dem genom tankeprocessen, som de själva redan haft. Man kan beskriva det som oärligt att inte berätta att beslutet egentligen redan är taget. Man kan kalla det en charad eller lurendrejeri. Men man kan också kalla det just demokrati.

Det finns massor att kritisera, om man vill. Flockbeteende och undanglidningar. Suddighet och bristande ledarskap. Manipulation och vallhundsfasoner. Ibland är det inlindade, varsamt fösande språket både löjligt och direkt provocerande. Det är inte heller en historisk ofrånkomlighet att Sverige går med i Nato. Och det kan vara tröttsamt att Socialdemokraterna, trots att partiet krympt rejält sedan sina verkliga dominansdagar, fortfarande ges en särställning bland svenska partier. Man kan kritisera Magdalena Andersson för att hon, trots att hon är Sveriges statsminister, främst behandlat Natofrågan som om den vore en intern socialdemokratisk angelägenhet.

Men när allt summeras är det väsentliga ändå detta: Västvärlden står inför ett betydande hot. Socialdemokraterna har tagit hotet på allvar och har sedan använt hela sin politiska apparat för att få med sig sitt folk, som till för några veckor sedan aldrig kunde tänka sig ett Natomedlemskap.

Man kan håna det, kalla det skendemokrati eller bristande ledarskap om man vill, men sammantaget har det varit till Sveriges fördel i ett besvärligt läge.